Jag känner mig besläktad med Sisyfos, ni vet han Greken som blev dömd till att för evigt rulla en sten upp för ett berg. Så fort han nådde toppen rullade klotet ned igen. Men jag fick istället en evig stökmaskin på halsen. Medan jag hänger tvätten river Olle ut allt ur kökslådorna. När jag senare plockar upp alla köksredskap river han ned tvätten från torkställning OCH häller ut tvättmedlet på golvet. Suck... Han är snabb och jag är gammal och sliten. Dåååålig kombo!

Idag måste vara dagen som står för 40% av alla pizzeriors årliga omsättning. På väg hem från bion skulle jag och smådamerna "svänga förbi" och hämta upp lite traditionsenlig snabbmat. Att tro att man är ensam om det på nyårsdagen är som att tro att man är lite unik för att man hittat ett program där Kalle önskar god jul på julafton och bestämmer sig för att se det varje år framöver. En timmes väntetid på pizzan (tack älskling som övertalade mig om att man visst inte behöver ringa innan och beställa). Däremot fick jag gott om tid till att observera skicket som pizzerians besökare var i såhär dagen efter. Jag såg utsmetat smink, allmän pluffsighet, rödsprängda ögon, galna frisyrer (eller ska vi säga avsaknaden av frisyrer) och hör och häpna ett par pyjamasbyxor på en man i 20 års åldern lockande 19.00 på nyårsdagen. Jag tar det som ett tecken på att man haft en kul kväll!

Inne på Twillfit:

Jag: ni kan sitta härute medan jag provar några BH:ar!
Fem sekunder senare....
Lovisa: Jag vill se hur du har det härinne.
J: Ja, men kom in fort då!
Alva: Hallå mamma!
J: iiiiih, kom in och dra för Alva. Mamma är nakefis.
L: ha ha ha, jag ser dina tuuuuuttar!
L: tuttar mamma, tuttar!
A: du ser ut som en gris med bikini, hahaha!
J: taskmörtar, ge hit BH:n.
A. (Sjunger) bomullstuttar... Bomullstuttar.... Bomullstuttar....
L: jag ser dina piggar på tuttarna, kolla Alva, de står ut, ha ha.
A: bomullstuuuuuuttttaaaaaaar (nu i sakral tappning).
Expediten: Eh...går det bra därinne....
J: typ nej....



Skjut mig......

Fy vad sorgligt det är att packa ihop julgranen. Jag är liksom barnsligt förtjust i julgranar. Men nu ska vi ju fara mot Huddinge i morgon och jag är mindre sugen på att hitta en barrhög i vardagsrummet i påsk. Så alltså har vi kastat ut granen. Granen med stort G som Lovisa varit med morfar i skogen och huggit. Ni kan inte ana hur exotiskt det är att åka till skogen och hugga sin egen gran när man är sju år och kommer från Stockholm. Citat "kan man verkligen göra det? Det är ju typ asacoolt".

Jag kan inte låta bli att tänka på våra barndoms julgranar som också traditionsenligt höggs av vår far tillsammans med oss barn. Mamma intalade pappa att sådant gör fäder med sina barn, varpå hon fick lite välbehövlig julefrid hemma. Det var bara det att pappa lämnades fritt spelrum att skapa sina egna traditioner i och med det. För det första måste en gran tydligen snos fast man äger typ 40 ha skog. För det andra ska man helst inte lämna bilen medan man hugger granen. Måste man mot förmodan gå ur bilen hoppar man över snövallen, hugger första bästa gran och skyndar sig tillbaka till bilen. Det är viktigt att granen fortfarande är helt snötäckt så man omöjligt kan ana hur den egentligen ser ut. Ingen skogsägare behöver någonsin bli upprörd över att vi tagit en på deras mark. Det var granarnas motsvarighet till de fula styvsystrarna. Ett år hade granen bara grenar på ena sidan. Vi sköt in den mot väggen och skippade dans kring granen. Sedan hade vi den sneda som såg ut som lutande tornet i Pisa och så alla de taniga och de konstiga... Är det något vi systrar lärt oss så är det att dekorera granar så att granen inte längre syns. Less is not more, more is more...

Jag behöver inte söka särskilt länge efter julstämning. Det räcker med att jag startar min kära vw touran. Han går under alias "julgranen". Något har gått fruktansvärt fel med eldragningen i bilen (tack för det Mia bilcenter i Huddinge). Ända sedan vi reparerade bilen där har alla bilens kontrolllampor lyst och slocknat stup i kvarten som om den vore besatt av en polstetgeist. Vissa funktioner beter sig också lite underligt, men ännu underligare är att de lagar sig själva och sedan vandrar problemet vidare. Ett tag levde vindrutetorkarna sitt eget liv. De kunde gå igång helt plötsligt och få frispel, hysteriskt vifta runt på rutan tills de trasslat in sig i varandra. När man sedan var i stort behov av att använda vindrutetorkarna orkade de dra tre drag på rutan för att sedan stanna. Precis när jag med en suck konstaterat att de nog är jävligt trasiga och behöver lagas upphörde alla symptom och jag blev konstant enögd istället. Lagom till julfirandet lagade bilen sin enögdhet och beslöt sig för att färddatorn är en onödig uppfinning. Jag väntar med spänning på nästa överraskning!

Mellan Coop i huddinge C och parkeringsgaraget har det vid flera tillfällen suttit en tiggare. Han önskar god jul fastän jag skyndar vidare med nedsänkt blick. Ettåringen går bananas i vagnen, armarna värker av tyngden av kassarna och vi måste öka takten för att hinna hämta resten av cirkusen i tid.

Stockholm har gjort mig avtrubbad inför fattigdom och elände. Jag älskar denna stad av många anledningar, men det är sant att den bedövar ens empati. Dels på grund av att misären finns synligt överallt, även i de fina kvarteren och dels för att det ibland visar sig vara spel för gallerierna. I en värld där man inte vet vem man kan lita på väljer man att inte lita på någon.

Idag frågade Lovisa mig varför han satt där. Tja, han kanske inte har någon annan stans att vara svarar jag. Han kanske inte har något hem och ingen mat. Lovisa tittar på mig och sedan säger hon - om jag hade varit du hade jag gett honom lite pengar, man blir hungrig av att vara fattig.

Nästa år ska jag bli en bättre människa på något vis...

Det är väl ett par dagar kvar på det här året, så det är väl lite tidigt att summera ännu. Men hallå, på12 dagar hinner man faktiskt bli både miljonär och smal. I allafall om man har flyt på lotto och drabbas av vinterkräkan på samma gång. Men jag kan iallafall konstatera att det blir nya tag nästa år.

På jobbfronten planerar jag att jobba mer än vad jag vabbar. De senaste tre veckorna har jag ÅTTA vab dagar! Jag vet inte vad jag hade förväntat mig när jag prompt skulle ha tre barn, men ändå....jag gillar liksom mitt jobb. Det blir inte sämre av att jag fått en ny tjänst som innebär att jag kommer att jobba delvis inne på barn och utbildningsförvaltningen med utvecklingsfrågor för hela kommunen. Det kliar i fingrarna efter att kavla upp ärmarna och ta tag i det där med likvärdig förskola.

Jag tänker hitta min midja igen. Ett sprillans nytt träningskort är inköpt. Nu måste jag bara hitta en affär som säljer både karaktär och beslutsamhet. Alternativt börja ikläda mig magtröja offentligt. Det borde räcka som motivation.

Sen ska jag sova ibland. Men där måste jag förhandla med knatte, fnatte och tjatte som löser av varandra in till högertidning av vår säng. Vänstersidan får ligga märkligt orörd.

Ja, och så ska jag bli bättre på att blogga. Om det så bara är bilder på tjocka katter.

Jag tycker synd om mig själv. Sådär i-lands synd om. Det är första advent och jag hade bjudit kvarterets ungar på julpyssel. Det skulle vara så mysigt. Välartade rosiga barn skulle sitta stilla som ljus vid bordet och pyssla i timmar. Givetvis skulle ingen måla glasfärg på finstolarna eller limma fast syrrans hår i limpistolen. Inte heller skulle jag få en hjärtinfarkt av stressen som uppstår när tio barn behöver hjälp konstant i tre timmar. Men i stället för att fira första advent med bästa grannarna har vi haft magsjuka i omgångar sedan i torsdags, en om dagen... Vi sitter här bland drivor av pyssel, glögg och pepparkakor och kräks. Så det är synd om mig... Nästa vecka väntar veckan från helvetet, det gör liksom inte saken bättre. Om ni träffar mig nästa vecka, ge mig en kram. Jag behöver det. Nu ska jag äta upp de fem kartongerna pepparkakor med kilot ädelost till och överdosera på värmeljus.