Jag börjar med saker man säger när tungan slinter: Lovisa vill just nu höra på en samlingsvolym av gamla klassiska sagor när hon ska lägga sig. Det är inte Disney versionen vi talar om, där alla dumma får veta hut och alla får varandra på slutet. Nej, nej, det är den versionen där tår huggs av så blodet sprutar och där man förvandlas till skum medans prinsen gifter sig med ett annat våp. Det sistnämnda orsakade en halvtimmes dödsångest, panik och andandes i papperspåse i går kväll. Det löste sig fint, för en gångs skull kunde jag lova att det INTE kommer att ske när man dör.

Tillbaka till tungslintningen... Idag läste jag följande rader ur Aladdin..."Aladdin gick fram och bögade djupt inför sultanen"... Jag kan konstatera att barnteurapefterna kommer att ha arbete även detta år!

Sedan över till sådant som man förutsätter att barn ska förstå för det är så självklart för en själv. Lovisa vet att hon slutar klockan tre i morgon på förskolan och att jag slutar klockan fyra på jobbet. Hon föreslog att jag skulle hämta henne efter jobbet klockan fyra istället. Då rabblar jag samma ramsa som jag gjort i snart nio månader -Du vet ju att när man har en lillebror eller lillasyster hemma får man ju inte välja när man ska gå hem. Lovisa kontrar med samma fråga hon ställt i nio månader -varför? Och jag ger återigen samma svar som vanligt -Huddinge kommun har bestämt hur många timmar man får vara där. I vanliga fall svarar Lovisa -jaha. Men idag utbrast hon -Vem är egentligen den där Huddinge Kommun, är det typ den äldstaste människan som någonsin levat? Därefter följde en lååång och invecklad förklaring från min sida som tyvärr antagligen inte klargjorde ett skit.


Huddinge kommun?

Jag är visserligen gammal och har enligt femåriga dottern "knasiga, knasiga lååång tuttar (det korrekta citatet lyder "åh mamma, när jag blir stor vill jag ha sånna där knasiga, knasiga låååång tuttar som du". Snälla Gud låt hennes önskan slå in), men än så länge har min ålderskris inte lett till några vildare utsvävningar. Jag lever liksom tillräckligt "on the edge", det ser Olle till. Bungy jump? I say pah... Försök steka köttbullar på 1,5 kilo köttfärs med en grinandes Olle hängandes i byxbenet, DET mina vänner är tufft skit!!!

Stor finaldag, galastassen på, publiken uppradad och andäktig. Det är final i WILD KIDS! Barnen är som besatta, de vet allt om varje program, vem som har plockat vems bajs. Vem som dansat med vem, de har sett det på repeat hela vägen från och till Dalarna. Nu hålls tummarna för Lejonbjörnarns eller Björnlejonen eller var det Tigerbävrar??? Mamman har lyssnat med ett halvt öra ska erkännas. Mammahjärtat gillar inte mobbningstv för barn. Barnen älskar det... Hjälp...

Det är fel lag som vinner... Vargar är grå och därmed fula enligt all autistisk logik ... Alva gråter i kapp med lokattsjärvarna (eller vad det nu var). Och mammahjärtat värker lite över att ingen kramar den lilla flickan som kände att hon har förstört allt genom att inte orka hålla kvar i stången. Hon som gråter och hulkar i bästa Helena Bergström stil. Jag kramar den lilla flicka jag kan och hoppas att svt löste allt när kameran slutat filma...