Jag överlevde flygresan både till och från Barcelona som ni märker. Det är sällan populärt att ropa "vi döööör" en gång i halvtimmen på ett flygplan... Men jag höll mig hyfsat i skinnet denna gång. Inte som när vi åkte det lilla skitplanet mellan Zürich och Florens på bröllopsresan. Då svor min nyblivne man på att vi hädanefter skulle åka tåg, jämt och överallt...

Idag beslöt jag mig för att bättra på min "stålkvinna" nivå något. Jag och Olle åkte till Biltema och köpte en cykel till Alva i en STOR STOR kartong. Test ett, : balansera bebis som imiterar en anakonda på ena armen och transportera STOR STOR kartong på andra. Resultat: jag kan nog anse mig antagen till brandmansutbildningen! Brinn i frid, ty jag kan rädda eder!

Sedan kom jag hem och plockade upp alla miljoner delar. Tog en blick på dem och sa nä, not gonna happend... Men sedan började jag ändå smygmontera en liten pedal där och ett litet hjul där och så hoppsan, var jag nästan klar. Det största hindret var handbromshelvetet. Jag jävlades och jävlades i över 1,5 timme tills jag fick ta in en oberoende konsult som genast konstaterade att jag vänt framgaffeln åt fel håll. Oberoende konsulter borde alltid ha fel och få surt vin... Till slut var allt iallafall klart (så när som på en stänkskärm som jag gömde bakom grillen. Det är faktiskt sol och 25 grader varmt. Den oberoende konsulten får fixa det i morgon.)

Barnet som skulle bli sådär glad och överraskad och sedan hojja hela kvällen lång, ville blåsa upp poolen. Ikväll ska jag flytta om alla mylittle ponys i paraden hon ordnat som hämd. Jag ska blanda stora och små, rosa och lila hejvilt. Haha...

Ni har väl inte missat att jag åker till Barcelona på söndag va? UTAN barn och UTAN man. Jag ska alltså både få tugga min mat, bajsa med stängd dörr OCH gå i affärer och nypa i kläder hur länge jag vill. Jag försöker mentalt ladda för att flyga. Det är både onormalt och oroväckande. Är man flygrädd avråder jag bestämt från att lyfta från Keflavik i full snöstorm. Startbanan tar slut snabbt...och ersätts av en brant klippa och sen tadaa .

Under tiden jag har laddat har Olle nedmonterat. Både toastolen och dörren till toalettskåpet har han brutit av och storhandlingen på Citygross slutade med att Olle demonstrerade sina superkrafter. Halvvägs genom affären tröttnade han och försökte häva sig ur kundvagnen genom att suga tag i diverse hyllor vagnen passerade och liksom hålla sig kvar medan vagnen fortsatte att åka. När vi skulle betala tog han ett stadigt tag om kortterminalen...och bröt loss den... Sedan la han huvudet på sned och log sitt raraste leende mot kassörskan som egnaste bedyrade att det inget gjorde. De kunde säkert sätta fast den igen. På väg ut till parkeringen viskade jag till lilleman " Olle om man har superkrafter måste man använda dem för goda saker". Då log han sitt raraste igen och sa "mamma,mamma!". Vissa lever på sitt utseende...

Himmel vad fort tiden går. Lovisa var på skolbesök inför skolstarten idag. Hon fick träffa blivande klasskamrater, fröknar OCH äta korv i matsalen. Enligt henne själv var det den bästa dagen någonsin. Pirrigt och högtidligt var det, finaste kläderna skulle på och håret skulle kammas mjukt. Tack och lov att jag har ett litet barn som snart ska in i förskolevärlden. Mamman känner ångest inför att stänga dörren till förskolan för alltid. Mest av allt längtar Lovisa efter läxor...tack och lov hör hon inte ironin i min röst när jag svarar "ja, det är verkligen jätteroligt"...

Olle blir större även han. Gångstilen har nu avancerat från vikingline fyllo till vanligt parkfyllo. Orden börjar också komma, hej då, mamma, pappa och titta dyker upp lite då och då. Jag stålsätter mig dock lite för framtiden, den här ungen gör INGENTING på beställning.

Veckans hjälpreda: Olle. Alternerar mellan att slita ut korgen ur diskmaskinen och kasta all disk på golvet och att kasta ut all mat ur kylskåpet.

Veckans utveckling: Olle trippar numera både 7 och 8 steg på raken på sina små fossingar utan något att hålla sig i.

Veckans förnedring: att bli tvingad att säga högt och tydligt inför både kollegor och föräldrar "Jag älskar dig Jimber" till sin cykel. Lovisa följde med mig till jobbet på 12 dagen, våra cyklar förvandlades någonstans i Vistaberg till hästarna Jimber och Azteka... Det finns ingen värdighet...

Det kan inte alltid tillskrivas min stigande ålder och brist på tid för att hänga med i modet. Ibland tror jag helt enkelt att de har på tok för mycket fantasi på H&M. Någon som tänker glida runt i detta i sommar?

Med jämna mellanrum fyller Lovisas gosedjur år. Det finns ingen logik i när bemärkelsedagarna infaller, det kan vara i elefantår, hundår eller tordyvelår räknat. Jag misstänker att det styrs efter deras ägares behov av gofika...

Idag var det trotjänaren grisens tur att fylla. Enligt Lovisa fyllde han ett år. Jag fick ett hysch av mannen när jag i ena mungipan väste -mera 101 år... Grisen har hängt med sedan midsommar 2007 och skulle må gott av pension eller kanske rentav nödslakt.

Lovisa slog in paket, pyntade rummet och gjorde partyhattar. Alva bakade kladdkaka, sedan klädde de på sig de finaste kalaskläder som kunde hittas. Jajamän, här görs allt ordentligt och högtidligt. Tårarna sprutade när jag föreslog att vi skulle låtsas att de fem dockorna grisen skulle få i present var inslagna. -det här är faktiskt ingen lek! Vrålade hon till den stendumme okänslige modern.

Tillslut tvingades hela familjen att gömma sig och hoppa fram och ropa överraskning när grisen gjorde entré. Det var bara det att det tog en förfärlig tid för födelsedagsgrisen att ta sig ned för trappen. På den tiden hann mammans höft domna, lillebror hann äta upp sin systers tyllkjol, bajsa på sig, krypa 10 vändor runt köksbordet, äta 15 odefinierbara föremål från golvet och öppna dörren till städskåpet tre gånger. -Det här tar aldrig slut, suckade mannen. Men då äntligen kom en ovetande gris in i rummet och festen kunde börja.

Så grattis grisen 1(00001) år!