Snacka om kontraster.

Igår röda mattan, gala, bubbel i glas (ok inte med alkohol i, herre Gud kommunalarbetare är inte rumsrena och kan inte serveras sådant) god mat och underhållning. Finstassen på, klackeskor, klänning, smink OCH parfym. I min värld inte kattskit. Årets pedagog i Huddinge skulle koras och min chef var nominerad till årets ledare kategori förskola. Hon vann, naturligtvis, vi visste redan att vi hade den bästa chefen. Man var lite orolig över glamourskalan innan vi kom dit. Kommunal festlighet kan liksom innebära ljummet vatten i plastmugg, varmkorv och ståplats i någon gammal asbestbyggnad med svampar i taket. Det har hänt... Men det var jättefint ordnat och det känns lite hoppfullt att man sätter värde på oss pedagoger vars yrkesstatus inte alltid är den bästa.

Idag krasslig bebis och mamma. Näsdroppar, näsfrida (för er som inte har barn kan jag upplysa om att det är en form an snorsug som man hjälper bebisarna att ta bort sitt snor med eftersom de konsekvent vägrar snyta sig när de är förkylda. Det är precis så ocharmigt som det låter...), vaknatt, zombie mode och underställ på.

Vad är väl en bal på slottet?

Tar fram min nya anteckningsbok och funderar på om det här med världsherravälde ändå inte kan vara en idé. Jag är övertygad om att jag fattar bättre beslut än många män som styr världen. Jag tycker om dialog och aktar mig för våld, det känns som en bra start!

I helgen firas kalas på längden och på tvären. Jag och Alva fyller båda år i dagarna. Kalas har jag upptäckt för övrigt är en icke godkänd Olle aktivitet. Mina försök att fixa inför bjudningarna har mest resulterat i hysteri och jag har tillslut fått kastat kaksmeten och ge upp. Nu får Coop baka åt oss.

Alva har bara haft en önskan inför kalaset: en piniata. På årets kallaste dag skulle hon tvunget ha en piniata... Just nu är jag beredd att flytta trots att vi trivs bra bara för att få ett varmgarage, det är så lagom kul att starta bilen, den behöver typ springas igång. Men till slut tog vi oss till Skärholmen och hittade en piniata som enligt Alva är perfekt, så perfekt att hon inte vill ha sönder piniata jäveln. Nästa år ska jag göra en lagom ful själv i papir mache.

I veckan fick jag ställa in min träning på grund av diverse kalasfix. Enligt min kära granne och träningsvän är det därför mitt fel att hon kommer likna Ariel på bilden ovanför i sommar. Jag inser ju också att det av samma anledning är mitt fel att barn i tredje världen svälter, nu när hon istället är tvungen att sitta hemma och äta upp all deras mat. Jag axlar min del av världsskulden och lovar bot och bättring! Nästa vecka ska tanterna i gränden bli smala och tröstmaten ska tillfalla dem som behöver det!

Hej då lugn och ro... Hej hej du sjukt nöjda bebis som hoppar, rullar, ålar dit du vill... Hej då småpilleridutter, blommor och dukar...Hej hej trappgrindar och spartansk inredning...

Hiss nr.1: att storhandla utan barn. När man är föräldraledig är det lite som att vara på retreat att bli ivägsläppt till affärer mellan kl.18-20 en tisdagskväll. Man hinner filosofera en massa under tiden.
Diss nr.1: att handla grönsaker. Det är bara sååå tråkigt och tar sååå lång tid att plocka, leta, väga och scanna.

Hiss nr.2: Lovisa fick äntligen plats på ridskolan. På lördag smäller det. Hon skrek av glädje.
Diss nr.2: räkningen man får som en present från ridskolan. Not lovely...

Hiss nr.3: jag kan inte hjälpa det men jag är lite förtjust i Guldgrävarna på Discovery. Trots att de aldrig hittar guld och bara bråkar och det är smutsigt överallt.
Diss nr.3: den där jävla äckliga överlevaren som kommer efter Guldgrävarna. Seriöst vem kom på programidén? Jag vet, vi gör ett program om hur blekfeta medelsvenssons (läs amerikaner) kan överleva på jordens mest avlägsna platser och så äter vi allt äckligt vi kan hitta MED öppen mun, ju mindre kött på skiten desto bättre. Jag lovar att om jag någonsin ska åka på djungelsafari i tjottahejti så ska jag hålla så hårt i guidens hand att den vitnar OCH jag ska ta med proviant. Tack och godnatt!

Jag har förnyat mig lite i helgen, närmare bestämt i håret. Jag är nog rätt modig när jag klipper mig, gillar kontraster och asymmetri. Baksidan syns inte på kortet men det går som en spiral från det korta till det långa. Lovisa tycker att jag är sååå cool, hon vill ha en likadan frisyr. Jag har sagt att det får hon...om 10 år...och hos en frisör.

Just nu gör Olle en liten säkerhetscheck både på vårt hus och hos andra. Jag förstår inte hur någon som är 68 cm lång kan ha 94 cm långa armar UTAN att de släpar i golvet. Vi är i chock härhemma, han tar sig fram som värsta terriern i jakt på saker att pillra och gnaga på. Allra värst är han i sin bebispermobil som han rattar med förbluffande hastighet, han skulle impa på vilken ärrad gamal bilskollärare som helst. Idag hittade han någonstans i vardagsrummet en bit hushållspapper som han raskt stoppade i halsen, ingen förstår var. Mamman fick sticka in fingrarna och fiska ut biten. Sedan låg jag och Lovisa på alla fyra och sanerade rummet. Vi försökte ge honom permobil förbud, men då började han hoppa fram som en groda på alla fyra i stället. Ingen av de andra barnen har rört något, vi har kunnat ha allt framme tidningar, blomkrukor, dukar, ljus etc. Efter pappersincidenten åkte vi hem till fam. Hansson där Olle fortsatte på den inslagna banan, glasfat och fejkbakelser flög genom rummet och bordsduken drogs av i ett huj. Hur får man den ungen rumsren?

Idag var dagen D, första officiella träningen på 1,5 år. Aerobic stod på schemat och rara Sarah var med mig som handhållare tillika påhejare.

En timme innan avfärd började jag misströsta att det överhuvudtaget skulle bli någon träning. Var fan var kläderna? Skorna? Vattenflaskan? Och skulle tränings BH:n verkligen passa? Sist jag försökte var det som att trycka på Peter Harrysson en t-shirt i storlek xs. Amning gör något med kupstorleken... Till slut hittade jag allt inknölat längst in, längst ned i garderoben. Tröjan såg ut som ett dragspel, men jag tyckte det var lite överkurs att stryka träningskläder. Jag tänkte att det kanske ser ut som batik om jag har tur.

Vi var lite nervösa båda två men på det stora hela ger jag oss betyg G. Vi hängde med hjälpligt och orkade hela passet. Tydligen har alla timmar jag burit och rullat runt dunderklumpen gett mig någon slags kondition. Jag är en sån som alltid vill stå längst fram på passen. Man kanske kan tro att jag vill glänsa och tycker om att synas (helt galen tanke, jag som är sååå tyst och timid. En tapetblomma...). Men det är inte därför... Jag måste se instruktören i alla lägen. Jag vet inte om det har med min i allmänhet dåliga läges-rums-lokalsinnes uppfattning att göra eller det faktum att mitt minne är lika fräscht som hos en 92 årig rymling från demensavdelningen, men jag glömmer hela tiden bort vad vi ska göra. Men det jag saknar i minne tar jag igen i lydighet, om jag ser instruktören gör jag snällt som han säger för jag är mycket väluppfostrad. På det viset tar jag mig igenom passen.

En gång gick det riktigt fel. Jag och Sarah skulle testa det här med Zumba som alla pratade om. I tre månaders tid försökte vi få tag på platser till passet och till slut fick vi två av de åtråvärda biljetterna. Jag vet inte om det ens var Zumba vi var på, alla säger att det är så enkelt och roligt. För det första är min spanska lite ringrostig (läs obefintlig), Instruktören kunde inte ett ord svenska utan ropade ut befallningar på flytande spanska i hysteriskt tempo. För det andra fanns det ingen logik i koreografin det var ett gytter av steg som när man väl lärt sig ett återkom det aldrig, det fanns inget program. Sen var det så mycket folk att vi blev inklämda i ett hörn omgivna av till synes klonade jättekvinnor i pannband. Således såg jag inte Spanjorskan. Vi var som två elefanter med träben... Efter passet var vi inte ens svettiga, man blir liksom inte det av att slentrian rycka lite på höften samtidigt som man blir body slammad av klonade jättekvinnor.

På det stora hela är jag nöjd med min insats och jag är mer än nöjd med resten av min familj som hanterade frånvaron av den ömma modern på ett ypperligt sätt.

Ja idag har ateljeristan för Glömsta, Vista och Vistabergs förskolor sorg. Isskulpturs tävlingen och utställningen "Istid" som varje år går av stapeln i januari i Huddinge C läggs ned. Framförallt är det en förlust för barnen i Huddinge. Tänk er konstverk som får en att förundras på många sätt, hur gör man statyer av is?, de är genomskinliga!, hur gör de isen?, statyerna smälter!, får man röra, på riktigt???