Jag var lite stressad över hur jag skulle hinna julpynta i helgen med bortrest man, ridskola, simskola och fikabesök inplanerat. Men se det löste Lovisa på fem minuter medan jag tvättade håret i går kväll. Lite halvstissig på tre skumtomtar hon lyckats tjata till sig av sin far gick det i raketfart. Enda problemet är att jag har svårt att hitta pyntet. Bland annat så har två 40 cm jultomtar med varsin lykta i handen lyckats pyntas bort. Den ena hittade jag bakom gardinen i köket, men hans kompanjon är spårlöst försvunnen... Tomtar på loftet? Nej, vi låter dem spionera på grannarna genom köksfönstret!

I helgen ska Robert till Nice på trevligheter med jobbet. Som straff för att han lämnar mig ensam med hela cirkus Klasson ska jag ha en liten orgie inte bara med en utan med TVÅ herrar. Ben och Jerry ska göra mig sällskap bara jag övertalat cirkus prinsessan, narren och Houdini att sova...samtidigt alltså... Misslyckas planen får jag tjuväta på dass, det har hänt förr. Det finns fördelar med att smygäta just där, inte många frågar vad man tuggar på när man kommer ut från toaletten...

Det finns två månader om året som jag tycker är helt onödiga. Transportmånader mot något bättre och roligare. Den ena är februari och den andra är naturligtvis november. Om jag någon gång blev snuskigt rik skulle jag bosätta mig på varmare breddgrader just dessa två månader.

Idag gick vi till parken vid Britas Gränd. Typiskt novemberväder, grått, regnigt och plusgrader. När vi kom fram utbrast Lovisa: va, är parken stängd???? Det finns ju inga barn här! Sist vi var här fick man köa till rutschkanan. Nu var vi solo mio. Det var tydligen bara vi som trotsade det här gråa äcklet.

Nu är vi värda lite varm choklad med vispgrädde!

Det började med att mannen kände sig underlig i kroppen i måndags. Så fort han sagt orden: jag känner mig lite risig utbröt genast hypokondri hos de mindre i familjen. Hela familjen har en liten hypokondrisk ådra, jag och mannen har aldrig bara huvudvärk, vi har per automatik en hjärntumör. Ett tag ägde jag en läkarbok där man kunde diagnosticera sig själv med hjälp av olika scheman för symptom. För att bryta mitt i det närmaste osunda förhållande till boken lade jag den på vinden. Sedan började jag missbruka Google istället. Faran med internet är just att man kan få belägg för vilken konstig teori man än har. Det finns alltid någon som har just de symptomen jag har och det visar sig vara en obotlig sjukdom även om det är en på miljonen att man har just de ovanliga symptomen.

Hur som helst, Lovisa kände sig genast hängig och trodde hon hade brutit någon kroppsdel och Alva började frysa. Jag tog det med ro eftersom eftersom det här händer sju gånger om dagen. Beteendet triggas igång antingen av att någon pratar om sjukdomar eller när man måste städa efter sig. Men Alva slutade inte frysa och började klaga över ont i halsen. Dagen efter fick hon feber och när hon vägrade svälja sitt eget saliv blev det en tripp till doktorn.

Jag undrar om Huddinge vårdcentral hämtat sig från vårt besök ännu... Läkaren tog en titt i halsen och sa: det är halsfluss jag är säker, men vi tar ett prov ändå. Så vi blev skickade tvärs över korridoren till labbet. Men Alva tänkte inte låta någon sticka saker i halsen på henne, det hörde hela Huddinge. Neeeeej, jag är räääädd, aaaaajjjjj, vrålade hon om och om igen. Vi skickades in och ut från labbet för att lugna ned oss. Den minsta Klasson stämde också upp i sången och kön av sjuka människor som önskade oss till månen växte. Trots att hon knappt kunde prata hann Alva på vändorna ute i korridoren berätta för en man med asiatiskt utseende att kinesiska är konstigt och att det finns kinesiska män som brukar prata svenska. Sedan undrade hon även varför en man satt i rullstol, vad alla hade för sjukdomar, vad någon hade gjort för att slå sig etc... Autism är spännande, men de är lite som elefanter i glashus. Till slut kom läkaren ut och letade efter oss och han avbröt genast tortyren till sjuksysterns stora förtret. Hon hade liksom bestämt sig för att lära mitt barn veta hut. Det händer lite titt som tätt, men Alva maler ned dem långsamt. till slut brukar vi lämna en krossad människa med tvivel inför sitt yrkesval. Jag måste sett lite stressad ut för läkaren sa: vad vill du ha för medicin, du får vad du vill bara du inte blir ledsen. Så här efteråt inser jag att jag skulle passat på att önskat lite allt möjligt bra att ha.

Jag vill å alla katters vägnar tacka företaget Gourmet för denna adventskalender för katter. Jag är säker på att katterna inte aaaaalls ser den som något avancerat tortyrinstrument som bara ger en futtig godisbit per dag. Ett slags psykologiskt test som sållar de svaga från de starka, vem klarar av att hålla ut i 24 timmar och vem går bananas och börjar äta toalettpapper i rena desperationen? Jag är säker på att alla kissar som otåligt vankar av och an därhemma i väntan på tomten finner tröst i kalendern. Jag är säker på att katterna också är lite extra spända på den där överraskningen på julafton!

Själv tänker jag varför stanna vid katter? Varför inte tillverka julkalender för vuxna med en sån där miniflaska med starkt i per dag. Vad får jag idag då? Oh la la Bailys, man tackar! Det är antagligen att sända fel signaler, men jag skulle säkert bli rik på det.

Men vadå onyttigt, vi köpte ju bara en chokladboll?!?!?

Vi har handlat lite nytt i helgen. I går införskaffades en ny bil med plats för hela fina familjen. Över är nu tiden då jag som en modig deltagare på fångarna på fortet måste klättra över en bilbarnstol med fastspänd unge i för att komma in i bilen. Över är nu tiden då jag måste sitta snett mellan bilbarnstolarna för att få plats med bakdelen, sitta snett i fem timmar gör att saker och ting domnar. Här har nämligen införskaffats en sjusitsig bil med gott om plats för alla inklusive kanin och barnvagn. Min nya fina bil har kjolpaket. Jag har funderat hela dagen på vem i hela världen som bemödar sig att sätta ett kjolpaket på en minibuss. En minibuss blir liksom inte sexig hur mycket man än försöker.

Idag tog vi oss även till närmaste byggvaruhus för att titta på nya tapeter till tjejernas rum. Det här med delaktighet för barnen är överskattat. Låt mig säga såhär, vore de inte med skulle helt andra tapeter inhandlats. Jag kan faktiskt hålla med den lilla Östermalms tanten som för ett par är sedan citerades i tidningen när hon fick frågan om vad hon tyckte om barnarbete: de har ingen känsla för kvalité var svaret. Här är det väl mer frågan om att de inte har någon känsla för helhetsbilden. Alva valde en tapet med stora kyssavtryck på blek botten, Lovisa valde en rosa pjottrad historia med en miljard små hästar på. Själv fick jag vinka adjö till den turkosa tapeten med stora rosametallic medaljonger på som jag skulle valt. Robert sa helt enkelt åt mig att djupandas och bita ihop, det är ju inte jag som ska sova i rummen.

Så nu djupandas jag och tar en kopp glögg.

Även om livet med tre barn varav ett med extra allt och en bebis ibland kan vara smått hysteriskt och faktiskt lite sinnessjukt skulle jag inte byta det mot allt i världen. Vardagen blir liksom fylld av små under, kladdiga kramar, goa skratt och så mycket roligt som de säger och gör. Jag försöker lagra sådana stunder mentalt som glimmande, varma klappar till mig själv att öppna när allt är grått och trist. Jag tänkte bjuda på några av mina bästa klappar såhär inför jul.

Alva: jag sitter här och talar svenska med brytning, som en häst!!!

Lovisa: Jag önskar mig Honky Tonky i julklapp.
Jag: Du menar walkie talkie?
Lovisa (suckar ljudligt och rullar med ögonen): Nej, jag menar HONKY TONKY, sånna som man kan prata i.

Lovisa: jag äcklar dig! (två år och förklarar sin kärlek till mig)

Kompis: jag vet, ska vi leka att vi är stora systrar och Olle är vår lillebror och att vi leker med honom?
Lovisa:ja!
Jag: jaha, ska ni leka vardag?
Kompis: din mamma är knasig.
Lovisa: jag vet!

Lovisa och hennes kompis har långtgående planer på att skjutsa runt Olle en månad gammal. De håller på att rigga kompisens cykel. Grannen undrar lite fint om de tror att de kommer att få detta för bebisens mamma och Lovisa svarar: Ja för min mamma kan spänna fast honom jättehårt!!! När de sedan kommer tillbaka utan bebis på cykeln berättar kompisen för sin mamma att Olle skrek " värsta mycket" så de ångrade sig.