Alva är hos sin pappa på höstlovet. Själv fick jag ett infall igår jag bokade tågbiljetter till Dalarna. Fyra timmar på regionaltåg, lokalbuss och pendeltåg med min tvåmannacirkus, vagnen, diverse väskor och en bilbarnsstol, jag borde sinnesundersökas. Mellan Stockholm och Sala stod jag upp i vagnen och gungade den sura bebisen, de andra i vagnen tyckte också att jag borde sinnesundersökas...

Sedan somnade den sura bebisen, då blev i stället femåringen hyperaktiv av kombinationen tristess+socker. Hon provade alla säten i hela vagnen och gick runt likt ett gammaldags ambulerande teatersällskap och höll föreställningar för allt och alla med lillebrors tofflor. Någonstans runt Gagnef ville jag tugga av mig min egen hand och slå mig själv med den som straff för denna urbota korkade idé.

Men nu är vi äntligen här och jag känner mig lite vilse i vilket slags lov det är jullov eller höstlov? Lovisa myser i allafall i snön!

Lovisa har bjudit fyra vänner på middag och fredagsmys. Hon har dukat med det vackraste hon kunde hitta, skrivit placeringskort och omsorgsfullt valt vem som ska sitta bredvid vem. Det liknar dock mer en bankett än ett fredagsmys här hemma, de fem damerna är nämligen högtidsklädda. De skulle lika gärna kunna befinna sig på ett bröllop eller nobelmiddagen. Det är så befriande med barn på något sätt, de öppnar garderoben och väljer det finaste de kan hitta där VARJE dag. Själv väljer man kläder för att smälta in, man vill ju inte verka märkvärdig eller så. För något år sedan när jag höll på att bli galen på Lovisa för att hon bytte kläder hela tiden innan vi skulle gå till förskolan och helt enkelt frågade vad i hela friden hon gjorde fick jag till svar: jag måste se vilken klänning som står ut mest när jag snurrar, man vet ju aldrig om det blir dans!

Med fem snart sexåringar i huset får jag en liten försmak av hur tonåren kommer att se ut, det fnissas och kacklas så taket lyfter. Olle har lite svårt att hantera kvinnokackel, det är så svårt att sova med hysteriska fruntimmer runt omkring sig. Det var ganska spännande att gunga honom till sömns i vardagsrummet, liksom efter alla fester med klass var golvet täckt av ett lager chips, saltapinnar och saft. Men nu har lugnet lagt sig över gränden och den här mamman tas ur trafik!

Okej, okej jag erkänner: jag har ett beroende. När det gäller sötsaker har jag karaktär som en Labrador. Just av den anledningen köper jag inte hem särskilt mycket gotta från affären. Men vad hjälper det när traktens ungar agerar langare vid dörren åt mig? Det finns ingen hejd på hur många idrottsföreningar som är aktiva i området och eftersom jag själv minns hur mycket jag hatade att sälja ridklubbens satans bingolotter, julkort, påskkort, polkagrisar och skit majblommor vill jag alltid hjälpa de små liven som ringer på att bli av med det de säljer. Jag anses nog som ett säkert kort i området. Dagens skörd var två lådor kakor från 9 B (de kunde lite lägligt inte växla en 100 kr sedel så jag fick lov att köpa två). Vi får se hur länge de räcker, men det är ingen fara för i morgon efter mörkrets inbrott kommer en leverans av Ben&Jerry glass som jag beställt från en fotbollsklubb från något hörn av Huddinge.

Jag vill med detta friskriva mig från allt ansvar för eventuella extrakilon, det är idrottens fel!

Jag har kommit på mig själv med att smygjobba mer än en gång den senaste tiden. Jag försöker mörka detta genom att kalla det föräldrainflytande (Lovisa går sitt sista år på en av förskolorna som jag jobbar för) eller fikapartner (läs reflektionspartner), men inget kan dölja det faktum att jag är en smygjobbare...

Varje gång någon nämner ordet smygjobbare kommer jag att tänka på en av våra städare som under många år hållt ställningarna på en av våra förskolor. Att vara städare är för många att förknippa med ett lågstatusyrke, det du väljer som i princip sista utväg, uselt betalt och med många förslitningsskador. Och visst har hon säkert som alla andra uselt betalt och visst kanske hon får förslitningsskador, men som hon älskar sitt yrke. Hennes passion är nämligen att göra rent saker både på jobbet och hemma och detta är om jag tolkat henne rätt, på intet sätt hennes sistahands val. På förskolan där hon städar kan man utan problem äta från golvet och faktiskt får väldigt få magsjukor fäste just där. Under en period när vår kokerska fått barn hoppade denna fantastiska kvinna in i köket för att täcka upp och fick för en stund ge upp sitt svabbande och fejande. Det var då smygjobbandet började. På sina raster smög hon in på avdelningarna med dammvippan och tog en svängom tills hon upptäcktes och kördes tillbaka till personalrummet.

Men jag tänker att det ändå är något positivt med att vara en smygjobbare, det måste ändå betyda att man brinner för det man gör och att man ingår i ett meningsfullt, ambitiöst och generöst sammanhang. Och slutligen vill jag slå ett slag för städaren för medan många yrken inte gör ett skit för mänskligheten förutom att tjäna pengar till dem som redan har i överflöd håller denna enda person varje dag över 100 personer lite renare, lite friskare och mycket gladare. Tack och godnatt!

Vid tiotiden igår kväll hördes en röst uppifrån. Mamma, jag är på toaletten, det var femåringen som ropade. Jag och Robert tittade förvånat på varandra, det var två timmar sedan hon la sig för att sova, hade hon vaknat eller inte somnat ännu? Robert gick upp för att se vad som stod på. Då hördes ett hysteriskt vrål, du får inte se, du får inte se!!!!!!

Det visade sig att ungen har passat på att klippa sig själv på kvällskvisten. Och inte bara klippa, jag menar KLIPPA! Av hennes långa fina hår fanns bara testar kvar och luggen som hon ägnat senaste året åt att spara ut var uppklippt i jack nästan hela vägen till hårfästet. Själv var hon nöjd med frisyren och jag tackar min lyckliga stjärna att det var Robert som gick upp först. Hade mamman varit först på brottsplatsen hade jag antagligen lagt av ett skri som fått den lilla frisören att förstå att hon såg ut som ett ryskt barnhemsbarn från 80-talet klippt med häcksax alternativt överkörd av en gräsklippare. Nu är hon lyckligt ovetande och som sagt nöjd, hon ser även fram emot ett besöket i morgon hos den riktiga frisören. Jag säger bara OH MY GOD!

Igår hade jag en kompis på fika besök. Hon var orolig för att ha mist coolhets poäng när hon var med på inspelningen av körslaget förra lördagen. Själv har jag tänkt så det knakar HELA dagen på om det finns något i mitt liv som skulle kunna generera någon endaste coolhets poäng.

Hittils har jag kommit fram till att gå med ett plockat ögonbryn och ett oplockat i en vecka är mer stört än coolt. Ett tag var jag inne på att jag kanske startat en ny trend eller så, men nej, det är bara stört. För er som kanske tycker vadå, vem märker det? Då kan jag vara meddela att det såg ut lite som om jag led av schizofreni, Dr. Jekyll och Mr. Hyde och att mina egna barn bad mig att ta bort håret på ögat. Ja, alla utom Olle då, han var ju själva anledningen till den eventuella trenden. Sedan kan jag även konstatera att ha håret uppsatt i pippilottor med hellokitty snoddar när man är 35 är patetiskt snarare än creddigt. Om det ändå åtminstone vore något slags modestatement typ ett gigantisk långfinger åt skönhetsidealet, men det handlar enbart om att Olle inte tillåter besök till frisören samt att alla normala snoddar fått ben. Att byta bil från en sportkombi till minibuss är nog inte heller särskilt coolt. Även om en sportkombi inte var så mycket att hurra för till en början.

Nej, jag får nog börja med att googla ordet cool. Jag tycks vara lite vilsen i tolkningen av begreppet. Något litet poäng ska jag nog lyckas skaka fram.

På något vis känns det ändå bättre att hon går bananas med rengöringsmedlet än med fingerfärgen iallafall även om fina familjen börjar få ont i huvudet och bli lite svagt illamående av doften som sprider sig. Vi minns alla incidenten med luktagott sprayen på toaletten juni 2012. Det doftade blommor i veckor på ett tungt kärringaktigt sätt efter att lilla hon skulle fixa efter sig. Mamman själv var höggravid och än idag framkallar samma doftspray ångest, yrsel och kräkningar.

Nu vill hon vattna blommorna, stackars dem även där gäller mottot "more is more", monsunen kom liksom till Gränden. Men jag tänker inte stoppa henne, har jag tur när jag en blivande städtant någonstans inom henne.

Jag är övertygad om att det bildats en motståndsrörelse i mitt hus, någon annan förklaring kan jag inte finna till att jag blir så motarbetad i mitt eget hem. Det skulle möjligtvis vara att resten av familjen drabbats av allergi eller möjligtvis djupt liggande fobier mot att sätta skorna i skohyllan, kasta strumporna i tvättkorgen och plocka undan efter sig över huvud taget, men jag tror ändå att en motståndsrörelse ligger närmast till hands.

Att städa mitt hus tar egentligen inte särskilt lång tid, men att plocka undan för att kunna städa det tar lååååång tid. Femåringen är värst, hon går under smeknamnet "oledolyckan". Hon behöver nämligen bara komma in i ett rum så lägger sig alla lösa föremål självmant på golvet och all eventuell smuts kastar sig över henne. Efter femåringen ligger ett konstant spår av leksaker och pyssel, saker och ting verkar rinna mellan fingrarna på henne.

Nu är jag emellertid denna komplott på spåren och helt plötsligt förstår jag att barnens prat om att de är på mitt lag (pappa får vara på lag med Simba , kaninen som äter sitt eget bajs) enbart är rökridåer för att invagga mig i falsk säkerhet. De verkar även ha lyckats rekrytera yngsta herr Klasson till komplotten, timingen på hans små utbrott kan omöjligt vara annat än välplanerade attentat. Femåringens så kallade "pyssel" måste även de egentligen vara högteknologiska sabotage. Ni vet i typ sista Harry Potter filmen när de är inne i ett bakvalv och råkar röra vid en pryl som fördubblas varje gång man rör vid dem och till sist begravs hela rummet i saker, ungefär så funkar hennes pyssel. Det ligger i drivor över hela huset och Gud nåde den som kastar något. Hon har nämligen koll på minsta lilla pappersbit, teckning och bomullstuss med limmade paljetter på.

Vad stora herr Klasson gör tänker jag inte gå in närmare på. Men jag kan nämna så mycket att han tillämpar "sleeping with the enemy" för att få mig att tro att vi är ett team. Äldsta dottern försöker inte ens maskera sitt motstånd, hon skriver till statsministern om hon måste städa.

Men jag är er på spåren kära familj och jag tänker sova med ett öga öppet i fortsättningen!