Tio minuter innan storsyrran med kompis ska stämplas ut från skolan händer något. Det mörknar och något obekant faller från himlen. Är detta armageddon? Jag och Olle ser chockat på varandra.

Så bra har sommaren alltså varit att regn inte ens finns med i beräkningen. Jag inser att jag varken vet var stövlar, regnkläder eller strumpor finns. Till någon... En vanlig sommar finns de med ÖVERALLT, för man vet ju aldrig när naturen anser att en bevattning av folk och fä är nödvändig.

Till slut hittar jag allt och Olle får inviga sina två nummer för stora regnkläder. Ett extra paraply och stövlar tas med till brudarna som ska hämtas. Allt användes, moder natur beslöt sig för att tillämpa mottot "dit det bär dit bär det" och tokvräka ur sig allt på en gång.

När kompisens pappa hämtar lite senare på kvällen tystnar han plötsligt under småpratet och tittar ned. Sedan utbrister han " du vet att du har två olika strumpor på va?". Sa jag att jag hade svårt att hitta kläder??? På mina fötter finns en grå och en blå/vit rutig strumpa. En omfattande strumpstöld har tydligen skett under sommaren och dessa två strumpor var det enda tjuven lämnade efter sig.

Mysteriet med var Olles favvo smoothie mugg tog vägen är löst. Den återfanns i torktumlaren... Är det ok att låtsas som om man inget sett och stänga den igen????

I måndags hände något som fick kalla kårar att vandra längs min ryggrad...det blev tyst i gränden. Ända sedan skolavslutningen i början av juni har det varit ett Herrans liv och rörelse på gården. 66 hushåll kring två innergårdar, i snitt 1,7 barn per hushåll, do the math. Allra mest intensivt har det varit två veckor innan skolstarten, då var alla på plats efter semestern. Skolan startade visserligen förra tisdagen, men eftersom 14 barn började förskoleklass och hade inskolning första dagarna var gränden ändå fylld av både vuxna och barn.

Men i måndags hände det alltså, tystnaden lade sig över gränden. Det var nästan en läskig känsla att vara helt själva i parken, olle och jag. Det kändes som att vara med i en film, typ 28 dagar senare, att vi vaknat upp och resten av mänskligheten var utrotad. Eller att alla visste något som vi missat, typ som att området var bombhotat eller att Ikea hade superrea och sålde ut alla soffor för fem spänn. Vi botade ödsligheten med ett trevligt besök av Therese och Ludvig i dag. Men kom igen nu då gränden, börja producera lite fler barn så att vi inte behöver tro att vi är med i en skräckfilm längre!

Olle och syrrorna är lika till utseendet, men annars är de som natt och dag. Olle har sönder mer på en vecka än vad de andra två gjort på hela sitt liv. Det bara händer liksom. Han tycker själv att han är rätt stor och kan själv. Han kan själv äta och gå upp för trappen. Försök hjälpa honom och du kan åka på en råsop. Olle dissar våra dyra fina klossar, däremot drar han fram alla konservburkarna varje dag och staplar dem på varandra. Inga leksaker är för övrigt värda lillemans uppmärksamhet. De andra barnen mutades med russin, Olle föredrar en skål korv (6 skivor falukorv, mammamia var får det plats). Det här med att prata är inte heller särskilt viktigt i Olles värld, krutet läggs på att lära sig öppna dörrar och klättra upp på bord. Han är vår lilla tvärtemot...

Det finns vissa tillfällen som det känns lite smått förbjudet att gå på systemet. När man är höggravid och omöjligt kan dölja detta därför att kroppen för tillfället antagit form av en flodhäst som svalt en badboll är ett sådant tillfälle. Ändå är det ju så att man fortfarande har middagar fast man är gravid där andra kanske förväntar sig ett glas eller två.

Förlåt, ett litet sidospår, men herre Gud så fjantiga andra människor blir när man själv är nykter. Man skyller ofta på att man är så trött när man är gravid och måste lägga sig tidigt. Här kommer en hemlis killar, orka skulle man göra lite till, men man står inte ut längre... När sällskapet börjar upprepa sina samtalsämnen med en kvarts mellanrum och ser det som att man just berättat en nyhet för de andra i rummet och det värsta är att åhörarna upplever att de just fick en nyhet serverad. Då är det dags att vifta med gravidkortet och krypa ned till sängs. Det konstigaste av allt är att jag själv bara blir smartare och smartare med lite vin under en middag... Hur som helst så känns det väldigt förbjudet, det känns som att systembolagsmänniskorna har snabbtelefon till socialen och att de kommer att knacka på dörren innan jag ens lyckats vanka hem med min förbjudna frukt.

Ett annat tillfälle då det känns lite sådär att gå på systemet är när man just hämtat ut ett paket Kåvepenin mot sin halsfluss. Det hade variit smidigare om Sverige varit lite mer som Frankrike eller Italien ni vet där allt går att köpa lite varstans: Ett paket kåvepenin och en Bag in box rött tack!

Idag gjorde jag just detta och jag får alltid samma tvångsmässiga behov att tala om för andra att det inte är till mig eller till nu. Jag har någon form av situationsbunden touretts, eller kanske snarare platsbunden eftersom det är kopplat till just systembolaget som plats. Kassörskan såg lite förvånad ut när jag upplyste henne om att det är till längre fram. Det var ju inte liksom så att halsflussen syns lika väl som en bebismage. Jag anhåller om att vi avskaffar systemets monopol för att bota min touretts...

Shit just happends när man heter Olle....

Jag började jobba förra veckan, en riktig kickstart med möte om den pedagogiska plattformen i Huddinge följt av planeringsdag där jag skulle presentera en massa som arkiverats långt bak i min hjärna under semestern. Det kändes inte ett dugg vemodigt att semestern var slut...förrän idag. Idag? Nästa vecka ska jag jobba EN dag. Hur kan det vara så deppigt? Efter mycket ältande och tjatande med mannen kom jag fram till att det är först nu det känns. Nästa veckan börjar nämligen vardagen rulla igång. Lovisa och Alva börjar skolan och ridskolan drar igång. Livet rutas in, tider ska passas och möjligheten att vara spontan (ja för Herre Gud så kända vi är för att vara wild and crazy) försvinner.

I går var jag och Lovisa på shopping inför skolstarten. En skolväska valdes. En hiskelig modell två gånger bredare än barnet själv med Monster High figurer på. Finkultur? Hell no! De spelar i samma division om inte snäppet under både Hello Kitty och Ben ten. Det viktigaste budskapet är att det är livsfarligt med finnar. Lovisa har inte en aning om vad det men hon antar att det är typ vattkoppor. Hursomhelst bet jag ihop, både inför valet av väska och prislappen som satt på. (599 kr, ursäkta, är det en litografi i numrerad utgåva?). Första skolväskan måste få väljas själv och ägarinnan är såååå nöjd trots att hon måste gå sidledes in genom dörrar.

För övrigt kan jag meddela att Skärholmen C en lördag liknar mest en massaker eller ett upplopp. Uppskattar man inte krissituationer med galopperande folkmassor, blockader, och gillrade fällor (vem kastade 20 deodoranter på golvet?) bör man hålla sig borta.