I mitt jobb möter jag väldigt många barn eftersom jag inte bara har en barngrupp att arbeta med. Varannan vecka dyker jag upp som gubben i lådan på någon avdelning, vänder upp och ned på allt och retar gallfeber på städpersonalen. Det här gör att barnen har lika svårt att ha koll på mitt namn som jag på deras. Jag får därför heta väldigt många spännande saker, lerklossfröken, färgtanten och kort och gott leran är några exempel. Häromdagen återgav en kollega ett samtal hon haft med ett barn. Barnet i fråga ville veta namnet på en specifik penna. Min kollega svarade att hon inte visste, men att de skulle kunna fråga Maria som ju är vår ateljetista. Barnet så skeptisk ut och utbrast "ja, jag vet inte vad du just sa, men om du menar hon med färgerna så går det bra". Underbart jobb man har!

Årets skörd av morötter från Katrinas. Ekologiskt och närproducerat, garanterat fritt från E-nummer!

Jag behöver klippa mig...desperat. Nackdelen med kort hår är att det går fort mellan fin frisyr till formation skithög. Jag ringer Holland hair och vill boka tid hos Sara. Då får jag veta att hon har slutat och att iiiiingen av hennes sju kollegor har en aaaaaning om vart hon tagit vägen. Snälla, så lättlurad är jag inte. Där och då bestämmer jag mig för att säga adjö till Holland hair och jaga Sara som värsta stalkern genom stan. Sagt och gjort. In på Holland hairs blogg och hittar bilder på en av alla de visningar hon stylat till, får reda på efternamnet, in på Facebook och tadaaa hittad! You can run but you can't hide. Den nya arbetsplatsen är Preston hair. Känner mig äckligt nöjd med mitt detektivarbete. Stället ser lite innerstads hippt ut så jag kommer antagligen att sticka ut som en blommig ko i en simhall. Men jag är för gammal och desperat för att bry mig!

Idag har det varit en sådan där dag när man börjar tro att om det finns ett högre väsen så har hen humor.

Det börjar med att jag plockar ut min nytvättade rosa-lila-glittriga tvätt ur tvätt maskinen (varannan maskin hos oss är hysteriskt rosa-lila glittrande). Ur maskinen ramlar en leksakssop och båda visparna till elvispen. Mysteriet här är inte hur de kom dit eller varför. Till det har jag en skäligen misstänkt 80 cm pryl som antagligen gjort det därför att tillfälle gavs och andan föll på. Nej, det mystiska är hur tvättprogrammet kunnat fortlöpa utan att det låter som om vi befann oss mitt på Västbanken. Hur har jag inte kunnat hört något?

Mysterie två uppdagades när jag tittade igenom min garderob inför vintern. Det visade sig att jag återigen haft besök av krympvättar. Ni vet sådana där skadedjur som smyger in på natten och krymper ens kläder när man sover. De är värre att bli av med än både mjölbaggar och silverfiskar, jag svär på allt som är heligt. Så det fanns inget annat att göra än att packa ned de smittade plaggen i en prydlig LITEN säck, jag får skänka dem till dvärgar i tredje världen.

Utan att tveka är det mest opraktiska som finns en levnadsglad ettåring när man själv är krasslig. Det slår till och med två vänsterskor och en livstids förbrukning av lavemang till en stomiopererad. De gör liksom ingenting för att underlätta i sin mors plåga, snarare tvärsom de saltar i såren och vrider om kniven om ni förstår vad jag menar. Heeelt plötsligt kan lille plutten inte alls sova, inte alls faktiskt...varken dag eller natt. Och heeelt plötsligt måste lille plutten tvätta favoritfilten i toaletten och gömma skorna varpå han faktiskt dööör om han inte får gå ut, nu på en endaste gång, i regnet...med sin sjuka mor. Sedan mååååste han hälla ut en hel förpackning sesamfrön över hela köksgolvet, slå en frivolt från gunghästen och äta toalettpapper tills han nästan sätter i halsen. För att inte tala om att han bara måste ha grillpinnarna att leka med och när man inte får det skvalar lilleskutt tårarna i tjugo minuter OCH mamma måste bära hela tiden. Det är charmigt med små barn...när man är utsövd, frisk och mätt.