Ljuvliga sportlov, sol och plusgrader. Solen värmer, som jag längtat efter det. Barnen vill vara ute hela tiden, mina inneråttor vintertid.

Jag har invigt mina "nya" skridskor, inköpta för två år sedan. Två dagar efter köpet smälte isen, året därefter var jag gravid och kände kanske att stappla fram som en bajsnödig pensionär med balansrubbningar inte var ett alternativ just då. Men nu blev det av och jag har hittils inte kört på ett endaste hockeyspelande barn trots att jag varken kan stanna eller svänga.

Olle är inte rumsren någonstans. Vi ägnar hela dagarna åt att se till att han inte slår sig fördärvad. Han är övertygad om att han är så duktig och stabil på att stå upp så att han kan släppa en hand eller två och luta sig åt alla väderstreck. Det är han inte... Hjälm inomhus ÄR ett alternativ. Han är aldrig still och letar faror på samma sätt som Ronja Rövardotter. -Åhåhå, nu ska jag gå och akta mig för källartrappen. -Hoppsan, nu ska jag akta mig för att äta tvål.

Hjälp...

Bebisen ville INTE sova, men inte heller vara vaken. Ambivalent helt konsekvent. En timme kämpade undertecknad, välling i sängen, sjunga bäbä vita lamm på repeat, la honom bredvid mig och strök honom över ryggen. Allt med samma resultat, likt en sån där docka med rund botten som hela tiden reser sig upp när man knuffar på den hoppade han glatt upp varje gång jag la honom ned. Olle har nämligen upptäckt att man omöjligt kan somna om man sitter eller står upp.

Lägg honom bredvid mig mumlade den sovande pappan och se på fan, ungen rullar ihop sig mot sin far och somnar på TVÅ sekunder.

Arvslös och otacksam, ditt namn är Olle..

Jag ber Alva ge Olle leksaken som ramlat ned från bordet. Hon utbrister -men åh, det är så hårt jobb att va storasyster. Sedan mjuknar hon i rösten, plockar upp leksaken och säger- men jag älskar honom. Han är så vild och det är jag med.

Fina fina Alva <3

Hej kära blogg, det var länge sedan. Du förstår att jag inte har tid för dig längre, det är inte dig det är fel på, det är mig. Det är så här att jag numera agerar livvakt och mänsklig sköld till en mycket rörlig bebis. Han är en fara för sig själv, minst sagt. Förståndet och kroppen är inte i sync just nu. På någon vecka har Olle lärt sig att sätta sig, krypa och resa sig. Ketchup effekten typ. Det är bara det att det är rätt tidigt så han har liksom inte koll på vart han börjar och vart han slutar, för att inte tala om åt vilket håll han lutar...

Det är som att ha ett Vikingline fyllo hemma konstant. Han raglar, ramlar, kräks och kissar på sig stup i ett och däremellan äter han toapapper. Gnaga på sladdar och suga på stickkontakter är en annan hobby. Petskydden hjälper föga mot detta... Hur barnsäkrar man sladdar? Flyttar kontakten till mitt på väggen?

Jag ska göra mitt bästa för att vårda vårat förhållande, Olle däremot ska göra sitt bästa för att vi ska gå skilda vägar. Vi får se vem som vinner...

Ok, det hjälpte inte att googla feta katter så jag försöker med kalla fakta istället. En vecka består av 168 timmar, jag ska varje vecka arbeta 16 timmar. Det innebär alltså att jag ska jobba 9,5% av den existerande tiden under sju dagar. 90,5% ska jag således fortfarande vars hemma. Varför känns det ändå som att jag ska befinna mig mer borta än hemma? Är det dåliga samvetet något som delas ut i babybagen på BB? I så fall vill jag gärna reklamera den tack!

Så var sista dagen på mammaledigheten här. Eller, jag skulle inte vilja kalla det mammaledighet, jag har snarare vab:at i sju månader... Just nu känner jag mig låg och ledsen, den här föräldraledigheten liknar inget annat.

Jag minns hur det var med de andra två. Vi var alltid på språng, lååånga promenader runt Djurgården, Årstaviken, Enskede, fika och lunchdejt i stort sett varje dag. När vi flyttade hit till Huddinge var Lovisa 6 månader, det visade sig att det i 66 hushåll fanns 14 andra föräldralediga. Vi snurrade in ungen i en filt och sprang över till grannen på skvaller och te. Öppna förskolan var också flitigt besökt.

Nu kan jag räkna på ena handen det antal gånger vi varit ute på vift. Barnen har nämligen varit sjuka i skift sedan slutet av oktober. Till och med denna sista dag är en av dem hemma med rinnande näsa och bråkande öra. Promenaderna fryser inne som fisken i Alaska. Och skulle de alla vara friska samtidigt har det varit snöstorm och drivis istället.

Nej, det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Så jag tänker tillåta mig själv att deppa till klockan ett, sen ska jag googla feta katter och rycka upp mig. Se det positiva i det hela, att det är skönt att kunna vårda barn utan dåligt samvete för att man ställer till det på jobbet, att jag ska vara hemma tre dagar i veckan även framöver och att det finns en vår att se fram emot.

I går hände två saker som jag är övertygad om att Lovisa kommer att minnas resten av livet. Det ena var att hon äntligen fick rida sin första ridlektion. Två års väntan på att få börja i ridskola slutade förra helgen i djup besvikelse när hon tre timmar före premiären fick feber. Men nu blev det av och jag imponerades av modet hon visade trots att hennes ben inte nådde nedanför sadeln på hästen.

Lovisas andra stora händelse var att hon äntligen fått en lös tand. Det har varit en lång väntan och det har varit sååå orättvist när många yngre kompisar tappat tänder före henne. Stoltheten är enorm.

Själv har jag sorg. Denna vecka börjar jag jobba. Visserligen bara två dagar i veckan, men det känns ändå som en tagg i hjärtat att inte vara med gofisen dygnet runt. Jag är ändå övertygad om att det är det bästa för vår familj. Jag har varit hemma så länge med båda tjejerna och de är båda mammiga i enorma proportioner. Jag tror inte det handlar om att mamma är alltid mamma som många säger. Jag tror det handlar om tid, jag är den som tillbringar mest tid med dem genom åren. Robert jobbar liksom på fel sida stan och är inte hemma förrän vid 18-19 på kvällen. Det innebär att Olle går och lägger sig när pappan öppnar ytterdörren vissa dagar. Jag vill att de ska få lite mer kvalitetstid tillsammans och det vore egoistiskt av mig att förvägra dem det. Men jag har ändå fällt ett par tårar idag...

Detta blir mitt sista gnällinlägg om våra krämpor sedan inser jag att jag måste byta ämne innan någon blir så irriterad över gnatet att de beslutar sig för att avsluta vårt lidande.

Jag vill bara poängtera att det nu är en vecka sedan jag blev sjuk och att jag fortfarande låter som Darth Vaders mormor. I natt väckte även Lovisa mig klockan ett och sa att hon hade sovit klart, det visade sig att hon hade nästan 40 graders feber. Hon som precis blivit frisk!!! Jippie, jag ska få se inomhusväggarna även denna vecka!

Så jag är sur, mycket sur. Inte ens att googla feta katter gjorde mig glad (ja, jag vet att det är moraliskt förkastligt och att de stackars djuren lider. Men en del bilder är bara såååå roliga, jag bjuder på mina två favoriter).

Inte heller min nybakta semla gjorde mig glad, framförallt eftersom jag fick lov att äta ALLA själv eftersom resten av familjen tydligen har något emot semlor. Så det är inte bara det att jag mår illa, jag har en otacksam familj också (jag bara måste skaffa mig en Labrador som jag kan dela sådana här ögonblick med). Nej, förlåt kära familj, ni kan inte rå för att ni har feber och ingen kontakt med era smaklökar.

Mitt nya te som jag fick av Christina i födelsedagspresent gjorde mig lite glad. Dels för att det var väldigt gott och dels för att det påminner mig om svunna tider, då jag fortfarande var en del av samhället.

Nej, tro om jag ska ta en till semla...det blir säkert bättre då!