Jag har redan börjat bli pinsam och ute i mina barns ögon. Det märks inte minst på att mitt ord inte väger lika tungt längre. När jag till exempel försöker korrigera diverse faktafel som att man inte dör om man slickar på en sten får jag kastat i ansiktet "joho, det gör man viiiisst för det säger Eeeelin". Den femåriga kompisen är uppenbarligen mer trovärdig än jag själv.

Det får mig att fundera lite på min egen barndom och tonår, på det som var pinsamt och ute i vår familj. Det finns en sak som var pinsammare än pinsammast nämligen pappas bil. Pappa hade en gamal diesel Mercedes från 70 talet. En hiskelig blå elefant med muskelservo och som bara uppnådde toppfarten 100 km i timmen i medvind, nerförsbacke med solen i ryggen och hemlängtan. Den gick under namnet "ett och ett halvt tons förnedring" eller kort och gott "arslet". Alla familjer har något man inte gärna talar om, ett svart får. Det kan vara mostern som alltid blir för glad i hatten på släktträffen eller någon farbror som sitter på hispan för sin fallenhet för att äta bajs ur andras skor, vi hade Mercedesen...

Pappa fick inte under några omständigheter hämta mig eller släppa av mig varesig vid skolan eller stallet. Han fick lov att stanna ett par hundra meter innan. Ett tag hade arslet desutom dåligt batteri. Varje gång vi skulle åka till Mora för att handla med mamma fick vi därför ha med ett extrabatteri och startkablar i babageutrymmet. När det var dags att åka hem efter shoppingen tog mamma helt enkelt fram både batteriet och kablarna mitt på parkeringen och kablade i gång bilen. Såhär i vuxenålder kan jag fundera kring varför de helt enkelt inte bytte ut batteriet om vi nu hade ett bra hemma ändå???

Numera kan jag tycka att arslet är rätt coolt, man kanske rent av skulle skaffa sig en liknande bil. Om inte annat för att riktigt vrida om pinsamhets kniven på blivande pubertetsbarn med attitydsproblem.

Det är mycket jag förträngt från de äldre syskonens bebisår och tur är väl det annars kanske inte människan skaffa mer än ett barn var. En av alla dessa förträngda saker är Labrador ätningen. Vi har i vår familj genom alla år haft en förkärlek för lönnfeta och småkorkade labradorer. En lönnfet och småkorkad Labrador ägnar hela livet åt att leta mat så den kan bli ännu mer lönnfet och småkorkad. Det där småkorkade gör även att labradoren tycks glömma att den fått mat så fort den sista munsbiten nått magen. Det gör att labradoren alltid känner sig utmärglad och utsvulten. Resultatet blir att vovven kastar i sig maten i stort sett utan att tugga den varje gång skålen sätts på bordet. Mycket annat än mat sväljs också helt i tron på att det är ätbart, i stort sett allt som ramlar från matbordet hamnar i labradorens mage. Har man tur är det bara ett oskyldigt suddgummi, men det kan likagärna vara ett gem eller en tejprulle. Labradoren tycks inte hinna med att känna varesig konsistensen eller smaken på det den sätter i sig.

Det finns vissa liknelser mellan en Labrador och en ammande kvinna. Den söta lilla bebisen lyckas alltid stressa livet ur sina föräldrar med en fullständig genomklappning så fort maten sätts på bordet. Jag vet inte hur många gånger jag och Robert ägnat timmar åt att laga mat för att sedan trycka i oss allt det gotta på 1.5 minuter. Det är här Labrador ätandet kommer in. Om maten tuggas så dåligt att det knölar hela vägen ned i strupen och man måste skölja ned i stort sett varje tugga med vatten då vet man att man labrador äter och det gör jag oavsett om jag behöver eller inte. För säkerhetsskull trycker jag i mig maten på en nanosekund och det är ett under att jag inte sätter maten i halsen oftare. Om jag skulle göra det ordentligt någon gång hoppas jag att jag befinner mig hemma hos mina föräldrar. Min far är nämligen en jävel på heimlich manövern, han har ju haft över 20 års övning på småkorkade och lönnfeta labradorer...

Vid läggdags säger Alva till mig "jag vill ha ett tjejrum mamma". Men är inte det här ett tjejrum frågar jag och visar den rosa sänghimeln, barbieleksakerna och allt annat tyll tyll och rysch pysch. Men mamma säger Alva jag sa ett tjejrum inte ett prinsessrum, jag gillar inte prinsessor något mer. Sedan ger hon bort alla sina utklädningskläder, My little ponys och de flesta barbies till sin lillasyster. Hon vill ha coola saker som Hannah Montana och bratz. Min coola tjej <3

Vi är ute och går och hör ett utryckningsfordon långt bort.
Lovisa: vad var det?
Jag: jag hörde inte riktigt men antingen en polisbil eller en ambulans.
Lovisa: ja, eller så var det en karatebil.
Jag: en karatebil? Vad gör en sån?
Lovisa: tja, den åker runt och hämtar sånna som ska på karateträning och gör karatesaker och så låter den liiilååååliiilåååliiilååå!

Det visste ni inte va Henrik och Anna? Alla helgmorgnar ni släpat er ur sängen för art skjutsa tjejerna på träning och tävling så fanns det i själva verket en bil som åker runt och hämtar dem.

När jag var gravid talade alla om för mig hur lätt allt skulle bli med barn nummer tre. Trean blir tålig, hänger med på armen, sover som en klocka och är nöjd med att roa sig själv sades det. Olle har inte läst den beskrivningen eller så erkänner han inte de andra två barnen som hemmahörande i huset. I och för sig kan jag förstå honom, om inte jag själv i allra högsta grad närvarat vid födseln av de båda andra barnen skulle nog jag också fundera på om de var några slags hittekatter som lite då och då kommer in och tigger mat. Det är ungefär så mycket vi ser av dem.

Olle är i allafall övertygad om att han är barn nummer ett, numero Uno, barnet med stort B, mannen hela dagen! Hela Huddinge hör när han inte får som han vill ögonblickligen. Tanterna på Coop blir alldeles svettiga av oro för det stackars barnet som liiider i vagnen. Olle lyckas alltid bli både bajsnödig och hungrig när vi ska hämta syskonen, trots att vi just avslutat just den proceduren. Att försöka förutspå Olles sömnmönster är ungefär som att rida en psykotisk häst genom ett brinnande stall, man vet liksom aldrig var man hamnar. Han hatar affärer över allt annat och känner alltid ett behov av närhet när syrrorna ska utfodras eller badas.

På natten förvandlas han till rena stalkern. Han rör sig med en förbluffande hastighet efter mig i sängen. Det är som att ha en ständigt hungrig varmvattens flaska klistrad vid sin sida. I bland vaknar jag typ tvärs över sängen och gissa vem som ligger bredvid? Det värsta är att stalkern kräver att jag ska ligga och visa brösten hela natten för att inte väcka min man.

Men min lilla stalker blir förlåten för allt, det är tur för honom att han är så söt ??????????????????

De flesta bebistillbehören har jag köpt med glädje. Det är så mysigt att titta på barnvagn, påslakan, kläder, skötväska och liknande. Men jag har ett hatobjekt bland alla dessa livsnödvändiga prylar: Ståbrädan till vagnen... Vi bor en bit utanför centrum så de gånger vi har med femåringen är den bra att ha. Femårsbenen orkar visserligen gå hela vägen, men vi kommer aldrig fram om hon ska gå själv. Det är så mycket som man måste göra under vägen, katter ska klappas, blommor ska plockas (jodå, är det någon som hittar blommor i mitten av september så är det hon). Har man otur får hon också för sig att man ska moona lite, rumpor är fortfarande oerhört roliga. Därför är ståbrädan bra att ha.

Problemet är att på min smidiga lilla Teutonia Mistral sticker ståbrädan ut hela vägen till slutet av handtaget. Det gör att man bara kan ta pyttesmå myrsteg för att inte slå i fötterna i brädan framför. Jag trippar fram som en geisha genom Huddinge. Extra festligt blir det när man har bråttom, som i går när vi var sena till Bvc. Då liknar jag en geisha som har överdoserat kaffet grovt.

När sedan lilleman i vanlig ordning bestämmer sig för att han inte tänker ligga i vagnen längre, vilket utgör hälften av promenaden, det är då det verkliga problemet börjar. Med honom i bärselen på magen räcker mina armar nämligen nätt och jämt fram till handtaget. Det gör att jag måste kombinera trippandet med att luta mig framåt som om jag ständigt gick i uppförsbacke. Då ser jag ut som en bajsnödig 90 årig geisha som hänger över sin rullator i motvind.

Vad är det som går och går och ALDRIG kommer till dörren? Svar: Olle, Lovisa och den bajsnödiga geishan...

Våra helger är alltid fullspäckade. Ridning på lördag och simskola på söndag är två stående punkter. Utöver det ska vi städa, storhandla, renovera, göra andra aktiviteter och träffa vänner så de inte glömmer bort oss helt. Den här helgen var inget undantag. Badhusbesök, storhandling och en pappa som återhämtar sig från sitt casino besök i Prag på lördagen. (han är för gammal för att vara ute till halv fem) Ponnyridning, lunch och lek med fam. Andersson på Hågelby följt av simskola och städning på söndagen. Lagom till Moraeus med mera rullade igång på kvällen satt jag och Robert i varsin soffa som två utskitna plommon och bara pustade.

Men nu är det äntligen vardag igen och för tre av fem i familjen innebär det lugn och ro. Klockan är tio och ingen av oss har kläder på ännu. Lovisa har tid att förundras över pruttbubblorna hon åstadkommer i badkaret. "shit my Good, vilken stor!" och "Holy crab vad många" hör jag uppifrån. Jag å andra sidan har tid att fundera över om jag måste lägga om hennes kost.....

I den här sängen sov mannen i mitt liv i natt. Själv delade jag säng med två barn och en bajsblöja. Glamour à la Blomstergränd!