Det finns vissa tillfällen som det känns lite smått förbjudet att gå på systemet. När man är höggravid och omöjligt kan dölja detta därför att kroppen för tillfället antagit form av en flodhäst som svalt en badboll är ett sådant tillfälle. Ändå är det ju så att man fortfarande har middagar fast man är gravid där andra kanske förväntar sig ett glas eller två.

Förlåt, ett litet sidospår, men herre Gud så fjantiga andra människor blir när man själv är nykter. Man skyller ofta på att man är så trött när man är gravid och måste lägga sig tidigt. Här kommer en hemlis killar, orka skulle man göra lite till, men man står inte ut längre... När sällskapet börjar upprepa sina samtalsämnen med en kvarts mellanrum och ser det som att man just berättat en nyhet för de andra i rummet och det värsta är att åhörarna upplever att de just fick en nyhet serverad. Då är det dags att vifta med gravidkortet och krypa ned till sängs. Det konstigaste av allt är att jag själv bara blir smartare och smartare med lite vin under en middag... Hur som helst så känns det väldigt förbjudet, det känns som att systembolagsmänniskorna har snabbtelefon till socialen och att de kommer att knacka på dörren innan jag ens lyckats vanka hem med min förbjudna frukt.

Ett annat tillfälle då det känns lite sådär att gå på systemet är när man just hämtat ut ett paket Kåvepenin mot sin halsfluss. Det hade variit smidigare om Sverige varit lite mer som Frankrike eller Italien ni vet där allt går att köpa lite varstans: Ett paket kåvepenin och en Bag in box rött tack!

Idag gjorde jag just detta och jag får alltid samma tvångsmässiga behov att tala om för andra att det inte är till mig eller till nu. Jag har någon form av situationsbunden touretts, eller kanske snarare platsbunden eftersom det är kopplat till just systembolaget som plats. Kassörskan såg lite förvånad ut när jag upplyste henne om att det är till längre fram. Det var ju inte liksom så att halsflussen syns lika väl som en bebismage. Jag anhåller om att vi avskaffar systemets monopol för att bota min touretts...

Shit just happends när man heter Olle....

Jag började jobba förra veckan, en riktig kickstart med möte om den pedagogiska plattformen i Huddinge följt av planeringsdag där jag skulle presentera en massa som arkiverats långt bak i min hjärna under semestern. Det kändes inte ett dugg vemodigt att semestern var slut...förrän idag. Idag? Nästa vecka ska jag jobba EN dag. Hur kan det vara så deppigt? Efter mycket ältande och tjatande med mannen kom jag fram till att det är först nu det känns. Nästa veckan börjar nämligen vardagen rulla igång. Lovisa och Alva börjar skolan och ridskolan drar igång. Livet rutas in, tider ska passas och möjligheten att vara spontan (ja för Herre Gud så kända vi är för att vara wild and crazy) försvinner.

I går var jag och Lovisa på shopping inför skolstarten. En skolväska valdes. En hiskelig modell två gånger bredare än barnet själv med Monster High figurer på. Finkultur? Hell no! De spelar i samma division om inte snäppet under både Hello Kitty och Ben ten. Det viktigaste budskapet är att det är livsfarligt med finnar. Lovisa har inte en aning om vad det men hon antar att det är typ vattkoppor. Hursomhelst bet jag ihop, både inför valet av väska och prislappen som satt på. (599 kr, ursäkta, är det en litografi i numrerad utgåva?). Första skolväskan måste få väljas själv och ägarinnan är såååå nöjd trots att hon måste gå sidledes in genom dörrar.

För övrigt kan jag meddela att Skärholmen C en lördag liknar mest en massaker eller ett upplopp. Uppskattar man inte krissituationer med galopperande folkmassor, blockader, och gillrade fällor (vem kastade 20 deodoranter på golvet?) bör man hålla sig borta.

Lovisa har två kompisar på fredagsmys. De ska sova över UTAN föräldrar. Premiär och bevis på en ny tid som gryr. Därmed är väl inte sagt att de små liven stannar när mörkret faller... Jag bara undra vad som hände? När blev de så stora? Nästa vecka börjar skolan. Det är pirrigt mamma säger damen i fråga. Pirrigt?!? Det är galet lilla vän. Du är alldeles för liten i mina ögon och det kommer du alltid att vara. Andra får gå på systemet när de är 20, men tyvärr gäller 30 års gräns för dig. Du är alldeles för värdefull älskade, älskade barn.

När den där oblyga varelsen som bor x antal hus bort i vanlig ordning klättrar upp på mitt staket vid uteplatsen och blåstirrar på mig i 45 minuter medan jag försöker att läsa en bok samtidigt som hon var femte sekund frågar vad jag äter på (vilket svar jag än ger blir kommentaren, det får man inte äta idag), då undrar jag varför i hela friden jag valt att bo i radhus.

Det är dagar som denna som jag påminns om anledningen till att Gränden is the place to be. Lovisa försvann ut genom dörren efter frukost och har knappt synts till sedan dess. Hon kommer in för utfodring, omplåstring och toalett besök. Olle erbjöd sig grannen på stående fot att ta hand om när jag skulle åka och storhandla. Det är svårt att minnas när barnen blir äldre vilken lyx det är att handla utan galenpanne bebis. Handla med ettåring börjar ofta bra, allt är spännande, lampor, kedjan till vagnen och andra shoppare. Men någonstans halvvägs in i affären tycker Olle ofta att vi handlat färdigt och den stora fighten om att hålla honom kvar inom vagnens gränser börjar. Mamman börjar då ösa nya spännande saker över ettåringen, husnycklar, shoppinglistan samt diverse förpackningar. Det går bra...en stund... Sedan hjälper inget, ungen klättrar desperat för att komma ur vagnen och om inte det funkar försöker han suga sig fast i hyllorna med varor som passeras. Då börjar gatloppet för att komma till kassan innan vi blir portade för gott. Mamman kastar ned allt hon tror var kvar att handla i farten på väg ut (det är svårt att veta exakt vad som var kvar eftersom shoppinglistan är uppäten) och hem kommer vi med sju paket kaffe med utan laxen vi skulle ha till middag. Så från botten av hjärtat, tack Sarah, det är underbart att ha grannar som ställer upp i alla väder!

Så var den då här, den sista semsterdagen somaren 2013. Det är väl dags att sammanfatta sommaren.

Vädret: Behöver jag väl knappast att nämna. Detta blir en sommar att jämnföra alla kommande sommrar med. Precis som man hittils gjort med sommaren 1994. Batterierna är laddade med solkraft. Vädret har varit så ofrörskämt bra att jag senaste gången vi var i Huddinge högmodigt sket i att packa både strumpor och fleece tröjor. Detta fick jag betala för nu...med pengar alltså. Eftersom vädret svängt var jag tvunget att inhandla nytt till familjen.

Avkopplingen: Ha ha ha...

...kul skämt. Jag har en helgalen ettåring med ruskig aptit på livet, hela sommaren har tillbringats med att rädda honom ur diverse livsfarliga situationer. En Bobbycar är inte till för att åka på, man ska stå på den för att nå saker, det roligaste stället att vara på utomhus är alldeles bredvid vägen, leksaker är trista, verktyg är roliga...ja, ni förstår. Sen har vi ju det där med renoveringen också. Ingen rast, ingen ro. När ungarna äntligen sover är det dags att klä om till målarkläder och göra sitt dagsverke. Många har tyckt vi varit galna som gjort detta med en liten att hålla reda på. Vi är visserligen galna, men på sätt och vis har sommaren varit perfekt att jobba på. Eftersom det ändå inte finns en chans i hela världen att få koppla av och slappa kan man lika gärna jobba på. Dessutom hade jag och Robert delat på föräldraledigheten och jobbat bara några dagar i veckan var innan. Vi var därför inte särskilt utjobbade.

Nöjen: Nöjen har tråcklats ihop till barnen. Tom Tits, Leksand sommarland, äventyrsgolf, midsommardans, lekland, bio, marknad, yra och bad, bad, bad. Föräldrarna däremot har fått klara sig utan. Det blir liksom så när man bränner varje chans till barnvakt på att få måla och åka till tippen. Nåja, det finns väl en sommar nästa år också...

Solbränna: "Älskling har jag bränt mig på ryggen?" Svar: "HA HA HA". Jag tolkar det som ett ja... Blekare har jag varit, men frukta ej, snart övergår det till transparent igen.

Mat och dryck: Levern mår ovanligt bra. När man renoverar fram till 23.00 varje kväll hinns inte onyttigheter med. Mat har snyltats på hos mammsen. Hon har närt oss väl enligt konstens alla regler.

Motion: Nja...förrutom workoutpassen med att bära sopsäckar, spånskivor och rolla tak har väl inte de där kvällspromenaderna och löppassen riktigt blivit mer än visioner. Jag tar tag i mitt tjocka förfall i höst.

Sommarlåt: Familjen Klasson har i kanon skrålat till avicii, Wake me up. Jag tror vi kommer att koppla ihop den med värme och ledighet när vi hör den framöver.

Besvikelse: Att vi inte fick biljetter till Kalle Moraeus...igen. Lovisa såg honom dock på lokala pizzerian. Efteråt slog hon handen för munnen. "Mamma, jag kan inte fatta det, jag har träffat Kalle, på riktigt!"

Överaskning: Orsa med sina 10 pizzerior och korvmojjer har fått thaimat. Mycket god sådan. Ät på Warindas gott folk. Låt henne för allt i världen inte försvinna. Det kulinariska utbudet är redan skralt som det är.

Jag skulle nog kunna förtsätta hur länge som helst, men nu får det vara nog från mig. Tack och godnatt, i morgon blir det opera.

Första natten i huset. Lillkillen somnade sent, tjejerna senare än sent. Alla är uppskruvade. Framförallt mannen, han han Ikea-uppskruvat kök hela kvällen. Själv försöker jag lugna nerverna. Det blir liksom aldrig så där rosenskimrande som man tänkt sig. Men det blir på riktigt istället, precis som det ska vara.

I fredags åkte jag tur och retur helt ensam till Stockholm för att hämta hem min förstfödda. 9 timmar bakom ratten, mil efter mil i ett vackert sommar Sverige. Jag kände mig som romanens ensamme vandrare, en ensamvarg i utkanten av samhället.

Själva bilåkandet var inget problem men däremot finns det tre saker som stör mig.

1. Maten
När man tillbringar hela dagen i bilen blir man således också tvungen att äta det som erbjuds efter vägen. Med andra ord skräpmat. En gång är fine, min kebabtallrik var jättegod. Middagen på Mc Donalds däremot tog emot, jag fick lov att lämna hälften. På väg ut från Donken kände jag mig soom en vandrande hjärtinfarkt med stickningar i armen och andnöd. Jag kände ett starkt sug efter att rulla ihop i fosterställning och tugga morötter tills min kropp renats. Hur i hela friden löser långtradarchaffisarna det????

2. Underhållningen (den ofrivilliga på vägen hem)
Strax effter Hofors hotades jag av mental kollaps. Då hade mitt älskade barn tillbringat den senaste timmen med att tillverka tio minuter långa surrealistiska låtar med hjälp av en musikapp på min Ipad. De hysteriska ljudslingorna ackompanjerades av dotterns för stunden smått sakrala autist överflödsljud. Ordet kalsonger nämndes frekvent. Natruligtvis spelades sångerna även in så att vi kunde lyssna på dem HELA vägen hem. Miss Decibel varr får du alla ljud ifrån?

3. Andra människkor
Vissa borde inte köra bil. Jag ska tala om vilka det är. Känner du dig träffad, åk taxi, resten av ditt liv. Om du håller 70 oavsett om det är 60 eller 80 bör du inte köra bil, ditt ben är antagligen stelopererat. Om du har tjall på avståndsbedömningen så att jag är tvungen att kraftigt bromsa in när du byter fil fast det är tomt framför mig bör du inte köra, du måste till optikern. Om du tvärnitar så fort du ser en kamera och kryper förbi den bör du inte köra bil, du har för svaga nerver eller duktighetssyndrom. Kameran delar inte ut guldstjärnor till de som kör för sakta, det är tillåtet att hålla hastigheten. Om du kör om strax före en kurva i 140 på 80 väg fast jag , host host, inte heller typ kör 80 bör du inte köra bil. Du har rymt någonstans ifrån och behöver din medicin mot självmordstankarna. Slutligen, om du under den senaste milen kört tio kilometer under hastighetsbegränsningen för att sedan helt plötsligt köra tio kilometer för fort när jag kör om bör du inte ha körkort. Du är störd, på riktigt...