I fredags stod Plan utanför Coop i huddinge. I normala fall springer jag förbi den där hörnan där telefonförsäljare och elbolag turas om att trakassera oss stackars kunder var och varannan dag. Men nu blev jag lite nyfiken eftersom de just dragit igång en kampanj för flickors situation världen över. Lovisa blev nyfiken eftersom hon fick ett rosa armband, lite "you had me at hello" faktiskt. Det slutade med att vi blev faddrar till en flicka i Lovisas ålder. På vägen ut från affären vrålade Lovisa så hela huddinge vände sig om " yes, jag har alltid velat rädda någon!!!"

Hon ser särskilt mycket fram emot att få brev från vårt fadderbarn och att få skicka ett tillbaka. " vet du vad jag ska skriva då mamma?" Frågar hon mig. "Nej" svarar jag. "Hej du stackars fattiga flicka. Ni har väl inga hästar i ert land". Jag antar att jag måste översätta detta till Engelska åt Lovisa. Eh...jag kommer att le och nicka, sen kommer jag att skriva. "Hej, jag heter Lovisa och jag tycker om hästar". Frågor på det?

Fredagkväll eller ska vi säga fredagskoma. Min första vecka på två år som jag lyckats jobba en HEL vecka. Det typ känns. Jag kan konstatera två saker. Ett: det är ett under att några äktenskap håller överhuvudtaget. Vi ligger i varsin soffa med underställsbrallor på och med otvättat hår. Ögonen hålls uppe enbart av viljan. Sexfaktorn är på så låg nivå att den inte är mätbar. Två: det här ska fortgå i 30 år till. Eller typ 40 om Reinfeldt får bestämma. Han är dum förövrigt, skitdum som säger så. Han bör få ett hönshus eller något annat harmlöst att bestämma över och låta Svearike vara ifred. Saker som passerar sitt bästföre datum är sällan till nytta. När jag har surnat vill jag sitta på min veranda och klappa katten. Min mamma har ett annat sätt att uttrycka det "blir jag sån där (sån där kan vara allt ifrån halvblind bilförare utan reaktionsförmåga och med stelopererad arm till snål tepåsetjuv på frukostbuffen) får ni lova att skjuta mig!

Tack och godnatt från det pippfria huset!

...vad det är skönt att det är fredag i morgon!

1: de senaste 1,5 åren inte ätit frukost sittandes utan mer springandes runt med två skolväskor i ena handen, mackan i andra, 1,5 åringen hängandes runt benet, jobbnycklarna i mungipan samtidigt som man försöker få de andra barnen att klä på sig.
2: hittar äggskivar grejen i duschen och inte förrän dagen efter reflekterar över att det var ett väldigt underligt ställe att hitta den på.
3: äntligen får gå på toaletten och måste vika dig dubbel för att inte kissa på dig medan du fiskar upp de traditionsenliga tre blöjor som tydligen måste finnas där.., jämt!
4: du går ner och värmer välling när brandlarmet går mitt i natten.
5: äntligen ,efter tre hjärtinfarkter och blodsmak i munnen fått barnen dit de ska på morgonen, stänger dörren om dig på jobbet och tänker, ah...semester...
6: tycker det är fest för att du tog klackeskorna till Ica Maxi
7: upptäcker att Dunder Karlsson, Blom och Blixten Mcqueen har legat och gluttat på dig under täcket hela natten
8: tittar på årskrönikor och upptäcker att du inte minns ett skit av årets stora händelser (Mandela, är han död???) samtidigt som du kan citera samtliga avsnitt av Drömmarnas trädgård, Backyardigans och Rorri Racerbil från alla säsonger som ett flytande vatten
9: inser att dina vanligaste repliker är, "men skynda dig" och "öka vi är seeeena" och du lite stilla undrar vilken av dessa som blir minstingens första ord...
10: du är jävligt nöjd med livet för du har helt enkelt inte tid att tänka och känna sådär ofantligt mycket

Året är 2014 och i den allmänna korridoren på Lovisas skola kan jag se att en klass arbetat med den traditionsenliga, men ack så förlegade uppgiften " mina julklappar". Barnen har alltså ritat och skrivit om vad de fått i julklapp. På ganska många teckningar står att läsa något i stil med " en IPad, en telefon och nya Xbox spel". På en teckning står att läsa " en jacka och doktorssaker).

Nu kan det ju vara så att hen önskat sig detta över allt annat, det kan vara så att hen redan har två IPads och tre telefoner hemma. Men det kan också vara så att hen tyckte att denna uppgift var väääldigt jobbig att skriva och då naturligtvis ännu jobbigare att sätta upp till allmän beskådan. Så varför chansa?

Året är alltså 2014. Kampanjen om barnfattigdom har förts i flera år och ändå väljer många skolor att inte ta det på allvar. Det är fortfarande matsäckar, utflyktspengar och presenter som ska köpas. På min äldsta dotters skola får man lämna ett "frivilligt" bidrag på 400 kr per termin för att barnen ska kunna göra något roligt tillsammans en gång i månaden. Jag betalar snällt, jag har råd. Men jag kan undrar hur mannen som satt längst inne i hörnet och tittade ned i bänken på föräldramötet har det? Och hur lätt är det att stå upp för att man tycker att det är för mycket i den rådande Hallelullja stämningen i föräldragruppen. Alva var bekymrad när det var dags att betala, hon pratade med sin pappa "Har vi mycket pengar?" " vi har nog så vi klarar oss, hurså?" " jag måste ha 400 kr har min lärare sagt, men det är jättemycket pengar".

Det är inte så att jag inte tycker barnen är värda det och det inte så att lärare är onda varelser. De vill bara ge barnen inspiration, något spännande att arbeta med och rik kunskap, men jag kan inte låta bli att fundera på varför vår skolpeng inte längre räcker ens till museibesök längre. Det är inga gastronomiska summor vi talar om, det är rejält subventionerat för skolklasser. Och varför i hela friden envisas man med att hålla fast vid de två uppgifterna "mina julklappar" och "vad jag har gjort på min semester". Det finns inget som kan synliggöra barns olika levnadsförhållanden och levnadsstandard som detta.

Dag två och jag kom på mig själv med att inventera kylskåp och skafferi efter något att unna sig när barnen somnat. Fy vilken besvikelse att inse att apelsiner och morötter blir höjden av njutning denna afton. Som att bli bjuden på Nobelfesten, men bli förpassad till McDonals istället.

Jag inser att jag har grova, djupliggande problem med min karaktär. Jag är som en korsbefruktning av en Labrador och Peter Harryson. Hjälp!

Idag var det invägning efter ett halvårs synd. En himla massa sjukdomar, en bråkig bebis och en bedövande trötthet gjorde att träningen uteblev hela hösten. Sedan följde den onda cirkeln, fan vad det är synd om mig som bara sitter här hemma jag är värd något! Varpå man misshandlar kroppen så man blir ännu tröttare och blir lättare sjuk och det blir ÄNNU mer synd om en.

Invägning som sagt. Jag har vägt in mig två gånger idag. Första gången var första siffran på vågen av fel valör. Andra gången fick jag veta att jag är 10 cm för kort. Ja, för min vikt alltså. Jag borde vara närmare 1.70 lång för att väga såhär. Tänk vad mycket nyttigt man får veta på Tom Tits.

Så nu sitter jag här med frukt istället för chokladen och bullarna som ropar på mig från skafferiet. Mm...frukt är så...fruktigt...

Pigg? Nja, inte riktigt....