Började jobba idag, men med en liten mjukstart:jobba hemifrån. Eller började jobba fysiskt ska vi väl säga. Psykiskt ligger jag fortfarande i semesterkoma känns det som...

Så nu är det rättning i leden, vardag med falukorv istället för oxfilé, högt blodtryck, förkylningar och handsprit. Halv hjärtinfarkt varje morgon, galonisjävlar, ridskola, simskola och ordinär skola. Fredagsmys, kalasinbjudningar och hålla i små damers handväskor på diskot.

Välkommen kära vardag. Om det inte vore för dig skulle jag snart anta barbapapa form!

Jag hittade den här bilden i min kamerarulle. Det är verkligen ett mysterium hur jag har lyckats drabbas av vuxenarslet...

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta gårdagens besök på Leksandsommarland med en liten härlig och hjärtlig text och så några foton till det som belyser hur underbart vi haft det. Jag tittar i kameran och upptäcker att jag inte tagit ett enda jäkla kort... Blir helt ställd och mållös, jag tar ju alltid kort. Långsamt går det upp för mig hur det hela gått till. Det fanns helt enkelt inte tid till det. Så istället för den rosenskimmrande versionen tar vi den ärliga.

Man måste vara lite lätt suicidal för att ta med min tremannacirkus till större parker. Det som barnen minns som en rolig dag minns jag och min man som en åtta timmar lång ångestattack.

Jag har tänkt på en sak, barn tycks utveckla både tunnelseende och hörselnedsättningar när de har roligt. De blir helt plötsligt inte riktigt rumsrena och beter sig som om de vore instängda i en bunker de övriga 364 dagarna om året. Detta växer troligtvis bort med åldern precis som acne och förkylningsastma. Vi vuxna kan däremot få återfall av detta när vi befinner oss på GeKås av någon underlig anledning...

Tre barn springer i tre olika riktningar, och två föräldrar galopperar i zickzack mönster blandat med småhopp i hur många riktningar? TVÅ är svaret! Det måste typ vara emot naturen att skaffa fler än två barn, det kan aldrig varit tänkt att det ska vara så. Eller så är nöjesparker emot naturen, jag låter det vara osagt...

Lunchen intogs på restaurangen som serverar buffé. Det är perfekt, då får alla det de vill. Alltså äter barnen en pannkaka var a' 75 kr och vi föräldrar försöker kompensera detta genom att äta skitmycket kött. (Det är underligt det här att jag drabbats av vuxenarslet) Resultatet blir att vi nu inte bara dras med varsin hjärtinfarkt utan till det också förärats blödande magsår.

På vägen hem säger barnen lyckligt "det här var den bästa dagen på heeela året". Jag och mannen ler de stelaste leenden man kan tänka sig, sedan viskar vi till varandra "nu är det ett heeeelt år till nästa gång"...

Oftast när jag får äran att inhandla något för min fars räkning rör det sig om presenter till mamma. Inköp av smycken, solstolar och annat smått och gott har delegerats till någon eller några av de tre döttrarna. Min pappa hatar konsekvent alla affärer som inte har åtminstone EN uppsättning skruvmejslar till försäljning.

Men idag fick jag ett riktigt uppdrag. Till och med i nivån snäppet över "Fasadpensel", ett uppdrag som gjorde att jag fick sätta foten på en riktig bygghandel! Problemet var att han själv inte visste det formella ordet för det han sökte. Jag fick alltså trippa in på bygghandeln och be om en "plaststrumpa" för brädor, minst fyra meter lång. För säkerhetsskull bredde jag på med min bredaste Stockholmska, det har visat sig vara oväntat effektivt i Dalarna när man inte riktigt vet vad man håller på med. Dalmål och konstiga efterfrågningar= lite lätt efterbliven. Stockholmska och konstiga efterfrågningar= Stackars tjej som inte sett den riktiga världen, jag måste hjälpa henne...

Jag måste säga att det inte var riktigt högsäsong i bygghandeln just nu med tanke på att jag hade tre karlar som glatt försökte gissa sig till vad jag egentligen menade. Om ni undrar vad en minst fyra meter lång plaststrumpa att stoppa brädor i heter så är den fackmannamässiga termen "byggslang" och om ni undrar varför jag misslyckades med uppdraget så tar det i snitt sju år för dem att sälja slut på en uppsättning. Det är bara riktiga skogshuggar-karlakarlar och jag som vill ha dem!

Det känns fint att vara hemma i Orsa. Man får lite perspektiv på livet och vad man kan utsättas för. Livet är fullt av kontraster, det är det vi lär oss av.

36 år gammal har jag funnit mitt kall i livet. Flugorna kring Orsa ska utrotas, alternativt ska bonden vi har till granne och som drar hit merparten av dem förflyttas. Jag tänker att Sibirien vore en lämplig ny lokalisation. Hursomhelst är de jäkligt jobbiga och faktiskt lite smått mentalsjuka. Vår lokala vattenförening har någonstans en oupptäckt läcka. Jag misstänker starkt att just dessa flugor kläckts i pölarna från denna läcka och att det skett någon form av mutation hos denna stam. Läckan återfinns troligtvis hos någon som förvarar farliga kemiska och radioaktiva ämnen. Det är mitt hetaste tips till vattenföreningen. Någon annan förklaring kan jag inte hitta till flugornas tvångsmässiga beteenden och attackflygningar. Så medan flugorna är besatta av att flyga in i mina näsborrar och öron är jag besatt av att arkebusera dem. Samtidigt som jag predikar om att värna om jordens alla varelser för mina barn. Jag fungerar som en lönnmördare skulle man kunna säga och blir jag påkommen hävdar jag att jag bara agerat i självförsvar. Det ligger ett litet uns av sanning i påståendet...

Alltså, jag är inte mentalt rustad för att sköta växter. Jag har inte ens ljusgröna fingrar, de är mera grå. Jag dödar 29 kronors blommorna från Ikea på löpande band likt en medeltida bödel. Kan någon förklara för mig hur man vet att man har sur jord??? Jag antar att den inte kastar tallrikar på en. Och vad ska jag plantera i min trädgård som sköter sig själv, är häpnadsväckande vackert och luktar gott,

Nu har jag tänkt på den här bloggen ett tag och var den ska ta vägen. Mitt skrivande bygger typ på att jag är mentalt understimulerad för att det ska spinna igång ordentligt. När livet bara består av bajsblöjor, barnvagns promenader och makaroner börjar jag fundera på både det ena och det andra. Men nu när jag jobbar igen så smörjer mitt arbete hjärnan så pass bra att det blir torka på andra fronter. Så frågan är vad det blir kvar åt den här stackars haltande lilla bloggen...

En tanke som grott ett tag är att starta någon form av pedagogisk blogg istället, men med gästskribenter. Jag har så många vänner och kollegor som liksom jag djupdykt i specifika ämnen såsom demokrati, pedagogisk dokumentation, normkritiskt förhållningssätt och matematik och som jag vet skulle ha mycket att tillföra varandra.

Själv jobbar jag just nu både som utvecklingspedagog mot språk och matematik för barn och utbildningsförvaltningen i Huddinge och som ateljerista till en förskoleenhet. Jag brinner för alla sätt att uttrycka sig både verbalt och ickeverbalt. Jag skulle nog skriva mycket om modersmålsstöd, estetik och demokrati, digitala uttryckssätt och vikten av att packa väskan med rätt verktyg inför framtiden åt våra barn.

Hmm.. Svåra beslut...