Med jämna mellanrum fyller Lovisas gosedjur år. Det finns ingen logik i när bemärkelsedagarna infaller, det kan vara i elefantår, hundår eller tordyvelår räknat. Jag misstänker att det styrs efter deras ägares behov av gofika...

Idag var det trotjänaren grisens tur att fylla. Enligt Lovisa fyllde han ett år. Jag fick ett hysch av mannen när jag i ena mungipan väste -mera 101 år... Grisen har hängt med sedan midsommar 2007 och skulle må gott av pension eller kanske rentav nödslakt.

Lovisa slog in paket, pyntade rummet och gjorde partyhattar. Alva bakade kladdkaka, sedan klädde de på sig de finaste kalaskläder som kunde hittas. Jajamän, här görs allt ordentligt och högtidligt. Tårarna sprutade när jag föreslog att vi skulle låtsas att de fem dockorna grisen skulle få i present var inslagna. -det här är faktiskt ingen lek! Vrålade hon till den stendumme okänslige modern.

Tillslut tvingades hela familjen att gömma sig och hoppa fram och ropa överraskning när grisen gjorde entré. Det var bara det att det tog en förfärlig tid för födelsedagsgrisen att ta sig ned för trappen. På den tiden hann mammans höft domna, lillebror hann äta upp sin systers tyllkjol, bajsa på sig, krypa 10 vändor runt köksbordet, äta 15 odefinierbara föremål från golvet och öppna dörren till städskåpet tre gånger. -Det här tar aldrig slut, suckade mannen. Men då äntligen kom en ovetande gris in i rummet och festen kunde börja.

Så grattis grisen 1(00001) år!

Igår kom Robert in till mig i vardagsrummet och mumlar något om att han gjort en installation. Jag förutsätter att han meckat ihop något elektriskt. Men när jag kommer ut i hallen möts jag av denna syn. Jag vet inte vad jag blir mest rörd över, att han förstår min kärlek för icke beständig estetik eller det faktum att julbelysningen togs ned INNAN midsommar. Tydligen kallas installationen för " det har jag inte en jävla aning om". Pluspoäng till mannen hur som haver!

Idag slog drömvinsten in på Lotto, äckligt mycket pengar. Än så länge har svenska spel inte hört av sig. OM de mot förmodan skulle göra det ska jag göra följande saker: betala av huslån och dylikt, naturligtvis. Spara ordentligt till barnen, naturligtvis. Ta med mina systrar, mamma och typ mina 30 närmaste vänner på en rejäl shoppingtur. Göra väntrummet på barnakuten på Huddinge sjukhus roligare på något vis, det måste finnas något för barnen att göra alla de där timmarna. Bekvämare ska det också bli, barn som har 40 graders feber har liksom svårt att sitta upp. Utöver detta ska jag hyra två clowner som varje dag eskorterar mig till jobbet. Bara för att jag kan liksom...

Så nu väntar jag bara på samtalet...

Jag tänkte dela något med er som jag pratade om på min föreläsning i Tyresö förra veckan. Det handlar om när livet blir annorlunda.

Jag möter ofta människor som söker mening i allt som sker, som säger till mig när vi tittar på underbara Alva som läser böcker för sin lillasyster när inte jag har tid -" visst var det väl ändå meningen att det skulle bli såhär?". Jag tror det är fundamentalt männskligt att söka mening i allt som sker. Själv kan jag inte se någon mening med att ha ett funktionshinder. Jag är absolut inte bitter på livet, vi har det gott, vi är lyckliga där vi är. Jag väljer helt enkelt att acceptera istället för att söka mening.

Det är såhär, ju äldre jag blir inser jag att alla människor bär på tunga saker, ett barn som inte kom, en mamma som saknas, ett övergrepp, en förlorad kärlek. Listan kan göras hur lång som helst. Ingen kommer undan, det är så det är att vara människa. Ingens liv blir som man tänkt.

Därför tänker jag att det här är vad jag fått på mitt bord och att jag helt enkelt får göra det bästa av det. Andra har annat på sitt bord. När jag tänker så så blir det tydligt: livet blev inte annorlunda, det blev bara mitt!

Ni kanske inte visste det men vi har ett nöjesfält här i Huddinge, mitt i gränden närmare bestämt. Ska vi vara ännu mer specifika ligger det på vår toalett...

Olle föredrar toaletten framför alla andra rum i huset, besattheten har gått så långt att han till och med lärt sig urskilja toadörrens öppningsljud framför alla andra dörrars. Han kommer som ett skott när någon går in på dass.

Väl därinne har han en liten rutin. Han värmer upp genom att kasta ut alla blöjor på golvet. Sedan tränger han sig in mellan toaletten och duschkabinen i jakt på toaborsten. Efter det gäller det att skickligt parrera mellan alla tillåtna leksaker vi lagt in på toaletten, man vill ju inte att de ska få för sig att de ÄR något. Toalettpappret ska antingen tuggas på, rullas ut över hela golvet eller rivas till konfetti till nästa stackare som ska försöka torka sig (jag utmanar er alla att försöka torka sig med konfetti, man har liksom inte levt förrän man gjort det). När allt papper är slut ropar skåpet under handfatet på lillemannen. Det var i det skåpet vi skulle förvara våra tandborstar och lite annat smått och gott. Numera förvarar vi luft i det skåpet... Som grandfinale om Olle har riktigt tur sitter mamman på toaletten. Då börjar huvudattraktionen: att smälla mamman med toalettlocket i ryggen. Vad kan man säga, grabben har rytm som en sambaorkester....

Jag förbereder mig inför Barcelona resan i vår genom att lära mig några användbara fraser på spanska.

"Hola! Sangria? Tapas? Gracias!

Så klar..,

Trött och ledsen, kanske är det dags för mig och Huddinge att göra slut. Vi flyttade hit för att ge våra barn den bästa barndom man kan tänka sig. Den dagen vi var på visning i vårt hus var en gnistrande vacker vinterdag. Isen var spolad vid skolan och massor av barn åkte skridskor i vintersolen. Huset hade två gigantiska plus, en stor lekpark på innergården mellan alla hus, helt fritt från bilar samt en skola och förskola ett stenkast i från. För att komma till skolan behövs inte ens korsa en bilväg. Ett paradis!

Sedan dess har barnsynen hårdnat i kommunen. I den fina förskolan får numera ingen plats om man inte först bitit i det sura äpplet och tagit en placering lååångt borta ett par år först. Omplaceringskön måste ständigt prioriteras för att hämta hem barn från långtbortistan. Förskolan är inte längre för oss.

Skolan som vi kan se från vårt fönster är numera inte heller längre för oss utan för andra som bor långt bort. De boende ska istället bussas till en annan skola. Bussarna med barn möts på infarten, ganska många barn kommer från det stället vi ska bussas till. Logiskt? I Huddinge har man något som heter närhetsprincipen, det innebär att man har rätt till sin närmaste skola OM det inte finns någon annan som har längre resväg till samma skola, då går de före. Så vi bussar barn hej vilt...

Vi hade tur och hade syskon i skolan som vi kan se från vårt fönster. Men då får vår tjej finna sig i att börja skolan utan en endaste kompis att hålla i handen. I grannklassen går fyra barn hon leker aktivt med, men det kan de inte ta hänsyn till. Inte ens med psykologutlåtande.

Barndom för mig är något heligt som påverkar oss genom hela livet. Barndomen kan fylla oss med nyfikenhet och tillit till livet och sin egen förmåga, eller så kan den få oss att gå med sänkt huvud och nöja oss med brödsmulor resten av livet. En bra skolstart gör skillnad. För mig är det viktigt att ge barnen både hemma och på jobbet en bra barndom, men min barnsyn delas inte riktigt av resten av kommunen. Det finns inga undantag, ingen förståelse för hur det lilla barnet kommer att må när ALLA barn på förskolan ska gå på en skola utom jag. Eller när man ser genom fönstret hur kul kompisarna i klassen bredvid har det. Alla barn måste vara fyrkantiga, ingen har lov att vara rund.

Jag vet inte om vi måste göra slut, jag och Huddinge kommun. Vi har inte samma värdegrund och drivs inte av samma hjärta. Det är inte mig det är fel på det är DIG!

Efter frukosten på påskdagen säger Lovisa: "alltså, jag tror att jag skulle behöva smaka på godiset i mitt påskägg om det typ blivit dåligt. Man vet ju aldrig om chokladen möglat."

That's my girl! När man får barn tänker man att man ska lära dem allt man själv kan. Jag kan nu luta mig tillbaka i trygg vetskap om att jag har lärt henne ALLT jag kan.